Vandrar på allé av fågelskrämmor.
Där rädslan inte längre skrämmer.
För skräcken redan etsat sig fast.
Ingen kommer närmre.
Jag är fast i spåkulans klor.
Ingen märker.
När jag flyr.
Från mig själv.
Om och om igen.
Flera gånger om dagen.
Skymtar livets indigoblå.
Men fastnar i becksvart spindelväv.
Kärleken river och sliter.
Kvar blir klösmärken på sammetstapetens medaljongmönster.
Naglarnas vassa egg jag känner dess fuktiga andetag.
Bortkastad verklighet.
Men någonstans jag hör någon viskar.
Jag kryper ihop till ingenting.
Lyssnar intensivt.
Blundar.
Men allt jag minns.
Är en allé.
Av fågelskrämmor.
Barfota på äng av traumatiska händelser.
Vilsen av bortträngda minnen.
Ännu jag hör dem yla.
Spår av trasiga själar.
Nattens tröstande svalor.
Gör mig hel.
Gör mig hel.
Igen.