Jag satt som vanligt och sökte äta lunch på Fyra lyktor,
när de en efter en kom för att avlägga någon sorts
rapport till besked. De hade nog letat efter mig,
på mina 'favoritställen', varav tre av dem var sådana där

typ 'pilsnerkrogar' och en någon sorts salladsbar.
Det vill säga 'smålätt' och någon sorts drickbart till,
hett eller kallt. Till slut infann sig Stig, som dök upp
mitt i min lunchtimma minst en gång i månaden och

sade upp sig. För någon jävla oordning fick det väl vara,
han stod inte ut med att handskas precis hur som helst.
Lik förbannat dök han upp på stationen redan nästa
morgon igen. Som om ingenting hade hänt. Vilket det

praktiskt taget nog inte hade heller. Jag berättade för dem,
en och en, där de kom som genom någon sorts 'drop-in',
att när jag satt och åt ville jag inte bli störd av jobb.
Jag tänkte ju ändå äta färdigt och njuta av hela lunchtiden,

även om det kunde vara middag ibland jag satt och avnjöt.
Var och en kunde annars se sig som avstängd för en hel
månad framåt, om de inte följde på denna som order
eller i vilket fall tillsägelse. Som brydde de sig alls om det.

Det var som att tala med väggen, rann av dem bara som
att hälla vatten på en get. Som att gå över ån i svarta natten.
En av mina vänner eller bekanta, jag kan inte riktigt avgöra
vilket, rekommenderat mig att gå i pension, eftersom börjat

verka vara en smula mera som förvirrad den senaste tiden.
Underligt ord det där väl som förresten 're kommenderad'.
Vad betydde det egentligen? Kommenderad före. Före vad då?
Jag medger att jag nog hade 'de bästa åren bakom mig',

men skulle jag verkligen inte veta plötsligt, som behöva ta mig
för pannan och som förväxla mitt eget kontor med 'Fyra lyktor'?
Där satt jag och åt, borden intill mig var besatta med andra
vilka även de åt och drack, var tysta ibland, yttrade något ibland

och några längre bort hade nyss fallit i skratt. Ändå kom mina
arbetskollegor och ville som säga något, till mig, då jag satt där
och åt. Nog var det väl de som förväxlat krogen med arbetsplatsen?
Samtidigt var inte en mindre stad som Armbåga att som förväxla

med den något större staden Stockhorn. Jag vet verkligen inte hur
det går till där, åt chefen för gruppen i någon sorts personalmatsal
där i samma hus? Jag föreställde mig ibland att det stora huset som
utgjorde någon sorts knutpunkt, inte bara för staden utan för hela

landet väl, härbärgerade tillräckligt med lokaler för att även kunna
hålla med egen matsal och kanske fikarum? Jag hade aldrig varit
där, ens på besök faktiskt. Jag hade växt upp på en liten ort, flyttat
till den något större orten eller staden Armbåga och gått på den där

stegen under årens lopp. Till slut hade någon föreslagit att jag kunde
'få ta över' efter Sten-Åke, som dött mitt i någonting, 'med stövlarna på'.
Jag kunde nog inte ha passat som privatdetektiv i alla fall, som farsan
propsat på. För att han varit det själv. Det låg inte precis för mig att

syssla med försvunna personer som varit borta 'allt från en kvart upp
till tio år eller så'. Det var förstås när polisen 'avskrivit fallet', som så
olösligt, som det varit fritt fram för en eller annan människa att vända
sig till den mer privata sektorn. Farsan hade inte precis 'löst' något.

Han hade tagit reda på vad som hänt, eller försökt se vart 'tråden' lett.
Och så berättat det för den som sökt upp honom. Han tycktes ha så
han klarade sig. Han vände sig aldrig till mig, sin egen son, för att få
reda på något, utan hade visst egna känningar inom kåren.

Jag var märkligt nog på en och samma gång, såväl en smula besviken,
samtidigt lättad över att inte behöva ha såväl min privata värld som sammanblandad med yrket. De där båda verkligheterna fick gärna
hålla sig isär, så mycket som möjligt. Senast jag hade haft några

veckor ledigt, hade jag varit på kryssning med Maj och Margaretha.
De var mor och dotter och verkade trivas i mitt lättsamma sällskap.
De frågade aldrig om mitt arbete och jag brukade inte heller fråga
om deras. Hade de velat berätta mer än de gjorde om sina liv, stod

det dem fritt att göra så. Vi bodde på varsitt håll och min hustru hade
skilt sig från mig några år tidigare. Det hade inte förekommit några
större kontroverser. Hon tyckte bara att vi glidit isär och hon ville
leva 'på ett annat sätt', vilket hade varit med en annan man.

Kanske var det något mer än välmening bakom vännens ord? Gå i
pension och börja odla rosor i trädgården? När min underbara hustru
försvunnit ut mitt liv hade jag köpt ut henne ur huset och fått behålla
åtminstone villan någorlunda intakt. Det märkliga var att hon propsat

på att få gräva upp och ta med sig rabatterna och det som växte i dem,
men låtit buskarna och träden vara. Buskarna bar rosor och längre
bort vinbär, den röda sorten och den svarta, en var för krusbär och i
häcken som omgärdade villan, istället för som på framsidan en mur, d

är växte bara kvistar och blad. Ett ungt par kom en gång i veckan och
skötte min trädgård. Själv ville jag visserligen ha den till att sitta i och
kunna dricka någon mugg hett eller ett glas kallt, med eller utan någon
ting till. Bara sitta där i en som bekväm stol, med eller utan sällskap

och bara som drömma mig bort, omgiven av häcken och mina egen-
sinniga grannar. Kanske trivdes de och kände sig som trygga och
samtidigt egendomligt nog, stundom faktiskt obekväma, med att ha
en högt uppsatt tjänsteman, inpå knutarna. Som så ofta, hade jag

märkt av den där blandningen av blickar, förstulna stundom och nog
annars som välvilliga, på och kring min person. När först Maj och
sedan även Margaretha kom in i mitt liv, som på tillfälliga besök,
vilket faktiskt var vad de utgjorde, hade det som blivit en än mer

lättad stämning när jag nu träffade på och utbytte hälsningar med
någon lätt bekant. Jag blev inte precis vän med någon i villastaden
och inte heller med mina arbetskamrater. Allting verkade mest
'flyta på' och även om jag forskat en smula på mina omgivande

människor, hade jag aldrig riktigt 'på djupet' fått redan på något
särskilt. Bara sådan där litet som harmlösa saker som parkerings-
böter, vanan att vilja snatta något, lägga sig till med vad de kan ha
lånat och en viss motvilja att 'återlämna'. Som jag tänkt för mig själv,

småsaker, ingenting att vidare hänga upp sig på eller som grubbla
över. Själv behövde jag inte varken låna något eller låna ut något,
jag anlitade hantverkare av olika slag då jag ville få något gjort.
Jag frågade en kollega och ibland lämnade en sådan en redogörelse

som för att vilja som hänvisa till den eller den, jag kom sedan på att
den eller den gjort just det. Någon som inte i som onödan blivit en
sådan där nisse som gjort sig känd för att fuska med jobbet.
Utan alltid 'rejält folk', om än kanske stundom något kostsamt.

Den psykolog som polisen alltid vänt sig till, även om en sådan
kom att bytas ut ibland, kunde 'vem som helst' vända sig till.
Fast egendomligt nog höll sig vanligt folk ofta borta från en
professionell person som poliser vände sig till. Nyfikenheten

verkade veta sina gränser ibland. Armbåga är nog ingen större
stad egentligen, bara något över en sjutton tusen invånare,
spritt över hela kommunen, som hade gräns till fyra andra
kommuner i sig. Jag tänker inte tala om i vilket av vårt lands

landskap den är belägen, själva som grunden för staden med
omgivningar. Storgatan, som visst alla städer har en gata med
ett sådant namn, leder till Stortorget och tre andra öppna platser,
vilka nog kunna vara torg, var och en för sig. Stora gatan är inte

över sig bred, men leder i vilket fall från norr till söder och är trots
namnet, inte den allra längsta gatan, även om så länge var fallet.
I mer än tvåhundra år hade den gjort skäl för namnet, men så kom
istället Ringvägen att med en viss rad nybyggda hus, att bli 'något

längre'. Det gick buss och lokaltåg till samhället, annars gick det
förstås att ta sig dit på mera eget sätt. Någon järnväg hade ännu
inte hittat vägen till staden, även om sådana planer funnits från
gång till annan. Men eftersom det fanns viss trafik vattenvägen,

då staden var belägen vid en bred å eller flodarm samt hade viss
tillgång till några sjöar, hade en sådan plan fått stanna på ritbordet.
Varken järnväg, flygflottilj eller militär anknytning som kunde få
göra skäl för namnet hade inte setts som behövas, eftersom detta

fanns att tillgå på annat håll i en annan litet större stad, men sådär
en tjugo tusen invånare. En större stad som såg på den mindre stad
med 'sådana ögon'. Det vill säga att själva städerna bara råkat ligga
där, men invånare kan stundom här som där verka en smula dryga

och som vilja stoltsera med litet olika storlekar på 'saker och ting'.
Så när någon fått för sig att bygga något, ett landmärke av något
slag, ett vattentorn eller en skrytbyggnad, då hade bara något år
senare 'den något större staden', som genast svaret med att vilja

som delta i denna inofficiella tävling. Det skrev en del i tidningar
och talades om att 'den andra staden', bara som måste svara på
'utmaningen'. Så trots att ingen vill som basunera ut någonting
eller som erkänna sin möjliga 'avund', det hade blivit något av en

sådan där repetetiv traditionn. En något som löjeväckande trend.
Den hade kunnat pågå i som evighet. Men så tycktes det ha hänt
något. Plötsligt hade någon i den större staden fått för sig att höra
sig för hos mig, i den där som 'mindre staden', om 'vi' hade känt av

vad som i den något större staden nu 'smittats av'. De hade från
början bara sett det som enskilda händelser. Eftersom det hade
hänt i olika stadsdel och inte haft värst mycket gemensamt heller.
Vad verkade de ha drabbats av då? En sådan där 'seriemördare'

som kunde läsas om 'i andra länder'. Jag hade visserligen inte
hört något som tydde på att 'våra' små fall skulle kunna 'hänga
ihop' eller ens vara speciellt märkvärdiga heller'. Mest dråp i
som hastigt mod, av rätt kända som hetsiga personer. Rätt lätt

lösta händelser och mord. Bara varken direkt som komplicerade
eller heller planerade. Bara bråk som slutat på skilda samt litet
olika och olyckliga sätt. Men en seriemördare? Nej, antingen hade
vi varit förskonade, eller så hade en sådan aldrig upptäckts härja

'på vår sida vattnet'. Det låg ett sjö eller två mellan våra två städer.
En större sjö och en sådan där samling vatten som kunde kallas för
våtmark eller kärr. Ett fågelbad helt enkelt, modell större, som inte
fick plats i någons egen trädgård precis. Inte ens jag hade nog ett.




(2025 03 12)


(Totalt onödig och överflödig förklaring är att även om det kan
finnas 'lokaltåg', som rälsbuss, tvärlinje, spårvagn.
Så har det ingen förbindelse med det vanliga järnvägsnätet,
utan 'knyter bara samman' olika löst liggande stadsdelar
med varandra via en sådan på tvärsan liggande förbindelse.)