Plötsligt spricker ytskiktet,
en reva i det polerade
som om en blinkning var nog
för att rubba fasaden

Innerst inne vet jag
hur trångt det är här
Hur orden ekar
mot väggar av svart sammet

Jag trodde aldrig det gick
att bära flera ansikten
Hävdade ett sinne
som kung över andra

Men tack tiden
som fick mig att förstå
att ingen kan förbjuda mig
att byta rum när jag behagar

Så här är jag igen
med poetpretentioner
dagen efter huvudroll
i reklamfilmsinspelning

De enda gränser
jag någonsin sätter hädanefter
är inte din rynkade näsa
utan vad som ger mig livskraft