Det första som mina föräldrar lärde mig och alltid påminde mig om var att jag mådde toppenbra och att något ont absolut aldrig skulle kunna inträffa. Sverige är ett bra land och vi är helt trygga i detta fantastiska välfärdsamhälle. Syrran som begick självmord och våra föräldrar lärde mig den så hälsosamma strategin att stänga traumat, förtränga, kapsla in och locket på och intala
sig själv och varandra att man mår bara
toppenbra och att absolut inget ont under
inga omständigheter kan hända. Man måste tänka positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Man ska inte klaga och självömka sig. Man ska vara stark och glad i det fantastiska livet, nöjd och väldigt tacksam. Det psykotiska sammanbrottet kom en onsdagseftermiddag i mars. Jag var plötsligt ingen och ingenting med en ångest som exploderade i skallen konstant under ett år som kändes som en evighet. Mamma och pappa fortsatte att tycka att jag mådde ganska bra och övrig omgivning var skräckslagen. Doktor Brax övermedicinerade mig med antipsykotisk medicin så att jag blev ännu sjukare. Tänk positivt sa mina föräldrar. Undantagsmänniskan Linda och jag knäckte psykosen och badade nakna i Svartån på nätterna. Det var min bästa tid i livet. Jag bröt kontakten med mina föräldrar. För Linda var inget sorts mående, tillstånd och situation förbjudet. Våra själar som blommade ut i full frihet och kärlek. Glädjen att vara människa.