- första kärleken, super stark, spännande, levande etc. 10.000 gången knappt kännbar…
- första fyllan, allt är magiskt, man känner sig totalt fri. 10.000 gången det är ett lika stort fängelse som livet va innan, man är trött, vill inte göra någonting, ingenstans ”njuter” man av det.
- Sex, okej första gången kändes rätt weird faktiskt. Men det blev bättre efter några gånger, men efter 10.000 gånger så känns det mer som en plikt än något man faktiskt vill göra.
- Första jobbet, första lönen, första helgen efter första arbetsveckan, magiskt, magiskt, magiskt, men nu 10.000 år senare. Fan, man ser mer helgen som ett problem… Va fan ska man göra av all tid? Det finns ju absolut ingenting att göra någonsin. För trött för orka saker…. Ännu en cirkel av påminnelse om tidens plågande egenskaper…
- Sanningen är det att livet bara rinner på. Och rinner sakta iväg från en. Man tror aldrig som ung att man kan bli så grå och tråkig, man kämpar emot det så gott man kan mellan 25-35 år gammal men till slut ger man upp, man säger okej, livet är så här meningslöst…
- man blir till slut personen man svor på att man aldrig skulle bli, någon som bara ser en mening med att jobba (fast samtidigt så vill man att arbetsdagen ska ta slut, men varför då? Vad gör man efter arbetsdagen? Ingenting, precis…)
- saker man vill göra, saker man brukade leva för, försvinner en efter en, det rinner av en bara. På ett sätt som ung man aldrig trodde någonsin skulle kunna ske…
- medelålderskrisen för mig va att göra alla saker jag drömde om som ung, fast man fick inte samma känsla som man en gång hade som ung, visst det va väl kul, men ingenting blir någonsin fantastiskt igen, och till slut tröttnar man på det med…
- när man levt 40 plus år, och man hör politiker lova saker, och folk är rädda för den politikern osv, men ingenting ändras någonsin. Man går upp i sitt döda liv, borstar tänderna, dricker kaffe, skiter, klär på sig, går till sin arbetsplats, betalar skatt, livets döda cirkel… Mindre och mindre spelar det roll vad den politiska gruppen heter som styr, eller ens vilken flagga svajar på nationaldagen, vilken nationalsång man sjunger, för det ser likadant ut överallt. Jag känner inte någon tillhörighet för någonting av det.
- om man inte dör av andra saker, så till slut dör man av livets enformiga tristess.
- jag har varit luspank, levt på 220 kr en månad, alltså spenderat i sin totala 220 kr på en hel månad. Jag borde i en husbil som jag köpt för cash, så inga räkningar, 220 kr va vad jag hade att spendera och grejen är att det är ingen skillnad för mig då som nu. Nu när man har lägenhets utgifter på 14.000 kr (det va hela min lön en gång i tiden) och man ligger ganska jämt på 35.000 kr i månaden (netto). Mitt liv känns inte annorlunda. Allt känns bara tråkigt. Och det enda man kan hoppas på att något är lite bättre än tråkigt… eller jobbigt, bara lite grann…
- men jag kan dra en liknelse till denna. Ju fler filmer man ser, desto mindre är chansen att nästa film man ser är något man uppskattar. Får man bara se en enda film, jag tror att den nästan kan vara hur dålig som helt (en generell standard) men man skulle nog tycka det va hur fränt som helst.
- väldigt ofta vaknar jag upp och hoppas att detta bara är mitt liv, min upplevelse, och andra har mer liv i deras liv än vad jag har. Och så är det nog (hoppas det iaf). Men jag har märkt en sak, när jag börjar berätta om mitt liv, det låter mer händelserikt än de flesta andras…
- folk känns nyfikna och reaktionerna är ganska häftiga, men så känns inte mitt liv för mig. Jag önskar mitt liv kändes så som folk verkar reagera när jag återberättar saker. Jag tror det är därför jag är en sådan bra berättare, jag skrattar inte åt mina egna saker, jag uppskattar dem inte, det är lite nonchalant, blasé, och egentligen så känner jag mig lite dum, som i varför uppskattar jag inte mer än vad jag gör?
- jag brukade garva åt det också, med betoning på brukade.
- det är inte ens, yes nu får jag chansen att berätta om detta, det är mer fuck nu blir jag tvungen att berätta om det… keep it short but sweet.