Vi harmas med de harmlösa,
hämnas på de intetsägande

Vi har en fallenhet för lögn
men talar ofrivilligt sanning
framför egen dörr,
bakom varandras ryggar
och i varje oförställd kroppshållning

Vi behöver ett varaktigt krig
och starkt kaffe,
men smyger kring i dova almanackor
och röjer de avlatslösa

De få fritt viljande, ystert väljande
skär genom märg & ben,
liknöjda i bårhusen

Slarvigt byggda rymdfarkoster
trasdockar på himlavalvet

Vilken är det förevarandes sanna identitet?

Hur hjälplös är den i tiden städslade?

Vad gör rummet med sina kroppar;
hudsäckar med inälvor
stadda i ordning,
elektrifierade, blodbemängda, hormonduschade?

Vad gör tanken i dessa gruvligheter?

Vi behöver ett varaktigt krig,
fört till punkt & pricka,
i ögonhöjd,
inom hörhåll,
väl inom horhåll för de betäckningsfrossande

Giordano Bruno följer mig
som en slagskugga,
viskar obränd i mitt öra om solsystem,
minnets fakulteter, varaktiga krig,
om tomhetens törhända,
om allt i allt

Vi suktar efter det varaktiga kriget,
och orden flockas frivilligt i Paris,
hos Bernard Heidsieck, 1900-talets klappersmed,
med fonemeriet fullgånget
i ljudpoesins finaste fatalism;
ett sekulärt talande i tungor;
Henri Chopin rapande, rosslande, saliviserande
över köksbord, korsband & världsdelar;
det kategoriska imperativets varaktiga krig;
lystna stridslinjer slukande en envis samtid;
oraliteterna drunknande i dagvattenbrunnarna