En strimma månljus

Ger lite tröst I kvällen 

Medan mörkret omsluter mig

Men det är inte natten och mörkret 

Är ingen rädsla för det okända

Som kramar mitt hjärta och själ 

Utan det är paniken som glöder

Djupt där inom mig

Så med en suck ser jag på månstrimman

Som försöker skänka lite tröst