En vandring genom ständigt mörka skogar,

igenom snår och ständigt brustna tårar

som strömmar genom tid, som skär och fårar 

min hud och tyngt mig ner på mina knogar. 

Och när jag så förstått att jag förfogar 

blott över irrbloss liksom andra dårar 

så stillnar stormen och mitt hjärta spårar 

en nyfödd havsstrand, fri från gamla skogar. 

Och på den stranden som är hel och ren,

som badar i ett nyfött gryningssken 

så ser jag hur Du öppnar upp din famn. 

På denna plats jag aldrig förut sett 

så välkomnas jag av Din silhuett 

och stilla sluter Du mig i Ditt namn.