Dagarna rör sig utan skugga,
utan kant, utan kontur.
De smälter genom fönsterrutor,
bleknar över golv,
flyter in i varandra
som vatten utan riktning.

Luften är matt,
ingen doft, ingen smak,
bara en stillhet som pressar
mot bröstkorgen,
som om rummet andas
men glömt varför.

Ljus faller utan värme,
väggarna dricker upp det,
lämnar inget kvar
utom tunna spår
av något som en gång var dag.

Allt är urtvättat,
händer som rör vid tyg
som en gång var mjukt
men nu känns som sten,
vatten som nuddar huden
utan att lämna ett spår.

Och någon säger att färgerna finns kvar,
att de väntar bakom nästa timme,
men timmarna är grå
och löser upp sig själva,
försvinner i varandra
som fotspår i dimma.