Dimman välver sig över torget,
Metorium Metorium,
ett namn som klingar som
ett strängljud långt under kullerstenen.

Ballerinan skyndar,
benen sveper genom reflektioner,
varje steg ett riskorn
som sprids över glaset,
ett golv av spillt ljus,
mjölkvitt och tyngdlöst.

Operan ruvar i fonden,
kupolen suddas ut,
blir en bubbla av andetag
i nattens kvardröjande skälvning.
Instrumenten stäms
utan att någon rör dem,
trådar av ljud
som vrider sig genom luften,
knappt hörbara,
knappt sanna.

Dimman sväljer konturerna,
sången som ännu inte sjungits
rinner nedför fasaderna,
blandas med ljuset,
blandas med henne,
som om hon aldrig var där,
som om hon bara var en spegling
som skyndade genom glaset,
på väg in i något annat.