Kaféets första andetag

Kaffet vaknar innan staden,
ångan lyfter i tunna trådar,
sveper genom gränden,
leker över läppar som väntar.

Mjöl faller som tyst snö
över bakbordets slitna yta,
någon formar deg,
någon andas doften av ny dag.

Stolar sätts ut med en rörelse,
en svepning över kullerstenen,
haltande ben som famlar
efter jämvikt mot trottoaren.

Kaffekoppar darrar,
små skvalpande hav
som speglar en himmel
som ännu inte är färdig.

Ljuden av tidningens tunna hud,
sidan som bläddras,
trycksvärta som smetar av sig
på fingertoppar och tankar.

Och vid fönstret står han,
fågelpojken,
ögonen reflekterar doften,
följer ångans mjuka resa
mot morgonen som ännu
bara är halv.