Grå morgon, fötter i takt,
vi går genom Metoriums andlösa gator,
skuggor smälter ihop,
fabriken väntar som en öppen mun.

Himlen reflekteras i de stora fönstren,
bländande, kalla,
luften tung av metall och damm,
ljud som ekar utan slut.

Dunket, rytmen,
monotonin som borrar sig in,
händer som lyfter, släpper, lyfter,
ögon som ser utan att se.

Ett ögonblick av något annat,
en viskning i stålets brus,
men inget når ytan,
inget bryter genom maskinens andning.

Vi går, vi stannar, vi sväljs,
drunknar långsamt i ljuden,
i rörelsen som aldrig tar slut.

Och när kvällen fäller sitt skuggspel
mot fabrikens bländande glas,
går vi tillbaka,
fötter i takt,
genom Metorium,
mot en annan morgon.