Jag kör på tomgång

eller inte alls

jag möter ingen människa

jag skymtar inga djur

jag hoppar inte kråka

jag dansar inte vals.

Den ena dagen är den andra lik

ingen variation längs horisontens rand

jag måste släppa mina tyglar

inte vara rädd att falla ibland

jag måste ta ett steg i taget

behöver ingen krycka ingen stav.

Dom säger

bit ihop och kör bara kör

det finns inget hopp

om man inte berör

kanten på stupet där rädslan bor

dom säger

hoppa och möt dig själv på den väg

där asfalten slutar och gruset tar vid.

Nu är natten här och tystnaden den står

och lurar vid sängen där saknaden låg

ja, natten berör och natten förgör

det rara som alltid morgonen bär

fram och tillbaka över mossa och sten

där snubblar den bråde och slår sina ben

det liknar för alltid en saga så sann.

Men sagorna slutar som oftast så tvärt

och kvar blir en doft av tomställda ord

vem lägger då en hand på mitt bröst

och kastar till sist en handfull jord.