Du sa en gång att väggarna krymper
Grått, rött, svart. Vackra ord. Allt krymper ändå. En gång sprang vi runt där. Väntade på maten. Tog för mycket och lämnade åt orden.
Jag vill bara veta var dimman kom ifrån. Bakom finns kanske en vägg som inte krymper. Berlock, justera, skimmer, allt som bränns ned till is. Jag minns hur du mäktade med och såg när de krympte.
Tunn, tunnare, mörkast. Ingen tröst i någon vrå av din kasse. Djup och trasig och utan makt. Marken skakade likt dina orörda tårar. Allt skälver men ingen kan begripa. Gripa, fatta eller kanske störa. Man tror att himlen är på allas sida, men ingen vill röra vattnet som aldrig sinar. Kom så går vi och väntar på orden.