Jag väntar hela tiden på något.

Men jag vet inte vad?

Så fort jag har kommit någonstans
vill jag bara därifrån till nästa ställe.

Det är på få platser jag finner ro.

I sömnen finner jag ro,
om jag inte vaknar på natten vill säga.

Lyckans jag inte tygla och dämpa
den framrusande hjärnan då,
så ligger han vaken bredvid mig och
lyfter upp både sorliga minnen
som stunder av glädje.

Och han berättar utförligt om alla konstnärliga
projekt som skall genomföras.

Och förövrigt förbereder jag ständigt morgondagen
som om det vore farligt att inte vara förberedd.

Jag planerar alltid allt i god tid,
jag vet månader i förväg vad som skall hända.

Som om det vore livsfarligt att missa något,
eller att komma försent.

Men när jag väl är framme vid allt det jag
så minutiöst har planerat vill jag bara därifrån
och vidare till nästa situation och planera framåt.

Till och med döden har jag planerat i vita arkivet.

För hur rastlöst jag än planerar
kan jag inte planera bort döden,
bättre då att planera med att den sker.

Jag har inte bråttom till döden,
men den närmar ju sig oroväckande fort,
och då är jag ändå frisk.

Det kommer med lite tur att vara åren som tar mig.

Den rastlösa duracell kaninens batterier
kommer helt enkelt bara att ta slut.

Om inte rastlösheten kortsluter batterierna.

Eller om jag plötsligt hittar hem,
någonstans dit jag tydligen är på väg till.

Dit där hjärnan slutar upp med sina nattliga monologer.

Dit där rastlösheten avrättas.

Dit där jag får ro.