Kapitel 1

Hur många gånger hade han kört den här sträckan? Åtskilliga. Arton mil till Stockholm, hämta någon på Arlanda och tillbaka. Han lyssnade aldrig på bilradion. Det fanns väl inget bättre än att sitta i sina egna tankar bakom ratten i BMV:n. Sex cylindrar som spann som en kelen katt. Han körde alltid på gränsen till att bli av med körkortet, bilen gick som bäst i cirka hundrafyrtio kilometer i timmen. En enda gång hade han blivit stoppad för fortkörning och då hade han haft en himla tur. Med minsta möjliga marginal. Tre tusen kronor i böter hade svidit förstås, men han hade fått behålla körkortet.

Det var väl inget speciellt med den här trippen. En affärskontakt från Albanien. En yngre kvinna, produktchef på Telga. De hade aldrig träffats tidigare. Han visste egentligen inget om henne annat än att hon blivit headhuntad för ett par år sedan. Det här med Balkan var väldigt nytt. Kanske skulle det aldrig bli något av det. När han, på ett ledningsmöte förra året, föreslagit att de skulle undersöka möjligheten att etablera ett samarbete i Europa för att komma ifrån den ologiska importen från Kina, hade han mötts av starka invändningar. Men han hade stått på sig och tagit upp frågan igen och igen och hänvisat till att han gjort en hel del research redan och att han nu hittat ett företag, Telga, som såg ut att ha de bästa förutsättningarna för att ett mer målinriktat samarbete skulle kunna inledas. Han hade inte gett uttryck för det då, men sanningen var att han höll på att krevera. Allt i samhället höll på att gå åt fanders. Han var ytterligt förbannad på odugliga politiker. Det verkade helt enkelt som om de med berått mod höll på med att metodiskt förstöra hans kära Sverige. För att inte tala om Europa. På område efter område såg han en rent katastrofal utveckling. Inget var sig likt, precis allt hade gått åt fel håll. Han var uppfylld av en känsla av desperation, men hade gett sig sjutton på att göra något. ”Något kan alla göra” upprepade han hela tiden för sig själv. ”Jag jobbar ju faktiskt inom ett område som skulle kunna förändras i grunden och jag har en tydlig målbild. Ingen ska kunna säga i framtiden att David inte gjorde vad han kunde!”

Lite irriterat hade VD slutligen kommit med förslaget att han skulle samla sina idéer i någon typ av programförklaring. Det var väl ändå inte mer än rätt att han, i egenskap av inköpschef, fick chansen att vädra sitt nytänkande hur udda det än kunde tyckas. Så okej, varför inte, men det var ju väl känt i branschen att ingen kunde leverera skjortor billigare än kineserna. Kvaliteten var ju också helt okej. Kunderna köpte ju och företagets marginaler var det inget fel på. Tvärt om, det senaste bokslutet var det bästa sedan företaget startade för tolv år sedan.

-Vad är det som gör att du inte kan släppa den här galna tanken David, hade han frågat.

-Ja men, ta Albanien till exempel, det är ett fattigt skruttland i Europa. Med vår kunskap och erfarenhet kan vi göra en insats för deras textilindustri. Varför i glödheta … ska vi gynna kineserna? När vi lärt upp albanerna och satsat på att modernisera deras produktion, kommer vi att få varor med långt bättre kvalitet till i stort sett samma kostnad. Tänk på att transporterna blir otroligt mycket kortare och billigare. Dessutom, tänk på klimatavtrycket. Konsumenterna matas varje dag i media om allas ansvar i den frågan. Samtidigt blir vi ett litet lok för ett land som behöver all möjlig hjälp de kan få för att ta steget in i EU. Vi kan vara de pionjärer som tar tillbaka tekoindustrin till Europa! En win win. Jag blir helt darrig när jag tänker på vad vårt mod skulle komma att resultera i. Balkan är ett bortglömt hörn, en outnyttjad resurs på Europas bakgård. Om inte vi gör något nu, kommer regionen att snegla österut igen. De börjar tröttna på att vara sedda över axeln. Albanerna är ett stolt folk och de vill inners inne inte leva under skon på Turkiet och andra länder i öst. Det är nu som gäller, sen har tåget gått.

-Okej, vi har hört det mesta förut, men du verkar ha något slags socialt patos som vi andra inte känner. Men som sagt, du får komma in med en komplett avsiktsrapport. Jag föreslår att vi får ta del av den i mycket god tid före årskonferensen i februari. Kom bara ihåg att det är de rent affärsmässiga förutsättningarna som kommer att avgöra, inget annat.

När han parkerat bilen, släntrade han i sakta mak mot terminalen och ankomsthallen. Han hade gott om tid. Augustikvällen var ljum och skön. Sommaren hade varit fantastisk. Och det verkade bara fortsätta. Elda kommer att uppskatta det svenska klimatet, tänkte han. Skönt att kunna bjuda på lite lätt sydeuropaväder och inte sensommarrusk med uppspänt paraply. Han köpte en latte och drog sig sakta mot utgången från bagageutlämningen. Informationstavlan visade att planet landat på minuten enligt tidtabellen. Inom en kvart skulle hon vara ute i ankomsthallen. Hon hade skrivit att hon var mörkhårig och att hon skulle vara klädd i en blommig sommarklänning. Det var allt. Själv var han som vanligt vid sådana här uppdrag bekvämt klädd. Svarta jeans, en vit linneskjorta och svarta boots. På armen bar han en svart skinnjacka. Bekvämt och praktiskt. Han tyckte själv att han började se gammal ut och försökte dölja de sextiotre åren med en något så när up to date outfit. Håret var förstås grått sedan många år och lite tunt ovanför pannan, men han kammade det bakåt i en slick style och gillade att spara det ganska långt i nacken där det faktiskt var lite lockigt. Hans fru insisterade på att det inte fick vara för kort. ”Du passar i lite längre kalufs”, sa hon ofta. Skägget var välansat och precis som håret vitt med några inslag av naturligt mörka partier.

Han tittade på klockan medan han slängde den urdruckna muggen i närmaste papperskorg. Hon bör vara ute vilken minut som helst nu, tänkte han och vände sig mot dörrarna. Människor av alla möjliga nationaliteter kom hela tiden i en strid ström, men ingen som motsvarade beskrivningen. Men så, kunde det där vara Elda? Det kan det väl inte vara? Klänningen stämmer och nog är hon mörk, men den där kvinnan kan inte vara en dag över trettio. Med beslutsamma steg kom hon emot honom, släpande på en enorm resväska, troligen den vackraste kvinna han någonsin sett. Hon log med hela ansiktet.

-Du måste vara David, sa hon, böjde sig fram och kysste honom på båda kinderna.
-Elda?
-Ja, så underbart att äntligen få träffa dig. Jag har verkligen sett fram mot den här resan. Jag bara vet att vi kommer att få till något alldeles nytt och spännande, ett genombrott för framgång och välstånd på Balkan!
David fick inte fram ett ord. Han var golvad.
-Vill du ha något att äta, fick han ur sig, du måste vara hungrig efter resan.
-Nej, jag åt på planet. Är du hungrig?
-Nej, jag skulle nog inte få ner en bit, sa han lite fånigt.
-Har du bilen här utanför?
-Ja, några steg bort bara, så, jag tar din väska.
Hon skickade iväg ett leende igen. Hon var verkligen bedövande vacker. Den blommiga sommarklänningen framhävde hennes perfekta kropp på ett självklart sätt. Håret var kolsvart och glänste som högpolerad ebenholts, ganska kort i nacken och med en lång snedlugg som i vissa lägen täckte halva ansiktet. Han kom att tänka på en slöja. Hon var stilfullt målad i mörka toner kring ögonen som var stora och djupt bruna. Läpparna hade hon målat knallröda. Likaså naglarna. Hon var barbent. De högklackade pumpsen gav henne en elegant hållning. Hon var medveten om sin slående skönhet. Ingen kunde undgå att lägga märke till människors reaktion. De vände sig om efter henne, både män och kvinnor.

De lämnade Arlanda bakom sig under tystnad. David tänkte tillbaka på de senaste månaderna och hur han av en slump kommit att läsa om textilindustrin i Albanien, en industri som levde på tafatta insatser från bland andra SIDA och liknande hjälpprojekt. Han hade inte grävt särskilt djupt i ämnet, men tillräckligt för att förstå att kvinnorna som jobbade i industrin levde under usla och fattiga förhållanden, att fackföreningar inte existerade och att korruptionen var utbredd och, som det mesta i landet, orkestrerad av maffialiknande, kriminella nätverk. Hjälporganisationerna, som i ganska blygsam skala styrde in biståndspengar, hade mycket liten insyn i verksamheten. Han hade fått för sig att det hela var mycket dåligt skött och att skattepengar försvann utan att komma de arbetande människorna till del. Sverige hade representation i landet med ambassadör och annan personal vid ambassaden i Tirana, men de åstadkom i princip inget av värde. Hjärteprojektet var att lära myndigheterna i Tirana att hantera stadens sopor utifrån miljömässiga  och klimatvänliga aspekter, ett helt och hållet meningslöst försök att överföra svenskt tänkande till ett folk som i stora delar fortfarande levde i en sovjetkommunistiskt världsbild. Det hade varit en hjärtskärande upplevelse att konfronteras med sådana förhållandet i ett europeiskt land. Han hade på eget bevåg tagit kontakt med ett av de få företag som nämndes i en av de artiklar han fick upp på skärmen i sökandet efter kunskap. Ingen i företagsledningen talade engelska utom Elda, en nyanställd kvinna som mer av en slump sökt jobb i branschen. De hade korresponderat ganska intensivt under cirka tre månader. En idé hade tagit sig in i hans analytiska hjärna, en idé han inte kunnat göra sig kvitt. Den formligen åt honom och nu satt han här med en modellsnygg latina som inte var stort mer än ett barn. Han kände sig förvirrad och osäker och undrade om han på allvar led av någon åkomma, kanske utmattningssyndrom eller sen medelålderskris eller …

Inte förrän de kommit ut på E18 kunde David förmå sig att säga något.

-Fint att ha dig här Elda, jag delar din förväntan på de här dagarna. Det var ytterst nära att det inte blivit något av det hela. Ledningsgruppen är inte eld och lågor om man säger så. Vi måste vara otroligt effektiva på den lilla tid vi har att komma fram till en avsiktsförklaring som de kan köpa. Men berätta lite om dig själv, du har nästan två timmar på dig. 
Han sa det lite skämtsamt men samtidigt formellt och affärsmässigt. Hon tog honom bokstavligt på orden och pratade oavbrutet i säkert tre kvart. Han flikade in några artiga ”hmmm” och ”herregud, vad är det du säger” här och där. Hennes historia var som tagen ur en spänningsroman.
-Jag är 29 år och änka. Så är det. Min man, som jag varit ihop med sedan tonåren, blev skjuten på öppen gata förra hösten. I en blodsfejd. Han hade inte gjort något, men en onkel till honom hade dödat en man i ett krogbråk tre år tidigare. I mitt land är det verkligen öga för öga och tand för tand som gäller. I tre år visste vi att Amadeo utsetts att sona brottet. Man väljer alltid en ung man, en man som förväntas bli en stark ledare för sin klan. Du kan inte fatta hur det kändes att få dödsbudet. Jag var totalt förkrossad. Gärningsmannen var bara drygt tjugo. Han togs på platsen av polis och dömdes till tolv års fängelse. Jag var sjukskriven ett par månader efter det fasansfulla mordet. Jag vill inte beskriva vad han fick utstå innan avrättningen var fullbordad. Som tur är har vi inga barn. Jag har fått mycket stöd från min familj och min släkt. Vi är alla kristna. Du vet säkert att Albanien är ett muslimskt land, men länge var all religion förbjuden. Albanien var en kommunistisk diktatur efter andra världskriget, ett stängt land ungefär som Nordkorea idag. Efter kommunismens fall blev det tillåtet att praktisera religion igen. Det kom missionärer, faktiskt många från Sverige, och predikade från Bibeln. Det bildades nya församlingar i de större städerna. Hela min familj valde att gå den vägen. Det var så jag träffade Amadeo. Han var från norra Albanien. Min familj kommer från de södra delarna. Där ser man ner på bergsfolket, som vi kallar folket i norr. Det var ett otroligt motstånd mot att jag skulle välja honom som min make, men efter några år blev han accepterad och jag flyttade till hans hemstad nära gränsen till Monte Negro. Han var en underbar man, det ska du veta David, en underbar man. Jag saknar honom oerhört. Jag känner fortfarande att jag är gift med honom. 

David sa inte ett ord. Vad skulle han säga? Historien var bara för otrolig. Hjärtslitande och smärtsam. Allt hon berättade var totala nyheter för honom. Han fick bara inte tillåta sig att på minsta sätt visa hur hon påverkat honom från första stund. Han noterade i allt känslotumult att hon talade en i det närmaste perfekt engelska. Hon utstrålade klass och intelligens. Och så var hon kristen. Han var själv uppväxt i ett starkt troende hem, men han borde vänta med att säga för mycket om sig själv. Han ville höra mer av hennes berättelse. När han inte sa något, fortsatte hon.
-Nu bor jag i Tirana och läser ekonomi på universitetet parallellt med mitt jobb på Telga. Ja, det är ett heltidsjobb, men jag hinner med studierna samtidigt. Jag räknar med att ta min examen om två år. Tro nu för all del inte att vårt projekt inte har hög prioritet för mig. Jag ser det som en perfekt utmaning och tänker dra nytta av det i mina studier. Mitt examensarbete kommer att handla om vårt arbete David, jag är sprängfylld med idéer. Min man studerade teologi. Han ville bli pastor. På något sätt känner jag att jag vill förvalta det arvet också. Jag vet inte hur det ska gå till, jag lämnar det till Herren, men jag vet att han har något speciellt för mig även inom kyrkan. Kanske är det som du och jag visionerar om mycket större än vi kan ana. Jag ser hur det liksom griper in i en massa områden. Jag tror att hela samhället kommer att påverkas av det. Jag ser mig själv som en pionjär. Som en modern moder Theresa. Jag vill bli en symbol för det goda i mitt land. Jag vill ingjuta framtidstro i vårt folk, särskilt de unga. Idag ser de ingen framtid i vårt land. De emigrerar till Tyskland, England, Holland, Kanada … Vi förlorar de bästa, förstår du, det är katastrof, vi måste vända trenden!
Men berätta lite om dig själv David, jag har ingen aning om vem du är. Jag menar privat.
-Ja du, vad ska jag säga? Jag är som bedövad efter din berättelse. Inte kunde jag ana att du tvingats gå igenom det mest fasansfulla man kan föreställa sig. Blodsfejd? Jag hade ingen aning om att sånt förekommer i Europa tjugohundraelva. Det är otroligt! Fantastiskt av dig att du kommit igenom som du gjort. Och du är kristen. Det kanske är det som hjälpt dig att hantera sorgen?
-Absolut, min tro betyder allt för mig. Utan Jesus vore jag antagligen en spillra. Alla mina drömmar krossades totalt en eftermiddag förra året. Tack vare Herren har jag kunnat resa mig igen. Han har gett mig drömmar och visioner. Jag känner mig utvald. Be mig inte förklara hur det kan komma sig eller hur jag kan vara så övertygad om att han har en plan för mitt liv, men så är det. Hoppas det inte blir konstigt för dig att samarbeta med en pånyttfödd kristen.
-Elda, det behöver du aldrig fundera över. Jag har själv en bakgrund i den kristna frikyrkan. Min pappa var faktiskt pastor, eller rättare sagt frälsningsofficér, om du vet vad det är, under femton år och min farfar var resande evangelist på östkusten under nästan hela sitt liv. Det du pratar om är faktiskt en del av mig.
-Men David, så intressant, är du en troende alltså?
Hon vände sig mot honom med uppspärrade ögon.
-Ja, nej, vad ska jag svara på det, det man fått med sig som barn går väl aldrig riktigt ur en. Faktum är att jag och min fru och våra närmaste vänner drogs med i den karismatiska väckelsen på sjuttiotalet. Vi umgicks mycket med folk som tillhörde Jesusfolket och blev lite inspirerande att leva som kristna hippies. Jag och tre andra killar åkte till och med över till USA under fem veckor för att besöka kristna kollektiv. Vi drömde om att bo tillsammans och dela allt, ha, ha.
-Va, du skojar, du hippie, med långt hår och jättestort profetskägg eller?
-Ja, en pricksäker beskrivning faktiskt.
-Men, är du andedöpt …
-He, he, jag talade i tungor på den tiden.
Han skrattade generat och skakade på huvudet.
-Jag tror jag svimmar. Vi har mycket gemensamt David. Det är Herren i det här, förstår du. Det är han som fört oss samman. Han har något riktigt stort för oss!
-Jag vet inte, det där är så länge sen. Jag går helt upp i mitt arbete som ingenjör och inköpschef. Kalla mig gärna karriärist, jag siktade länge på att bli VD. Men så insåg jag att jag trivs alldeles fantastiskt bra som inköpsansvarig. Jag är ingen säljare och inte någon som skulle trivas med det yttersta ansvaret heller. Den lojale vapendragaren, det är jag det. Och jag har strikta order från ledningsgruppen. De kommer bara att titta på den ekonomiska nyttan när vårt genomarbetade förslag presenteras. Inget annat. Det vore nog inte så klokt att blanda in tro, Guds plan och den sociala revolutionen i avsiktsförklaringen. Jag föreslår att du och jag håller oss strikt till de affärsmässiga argumenten.
-Det håller jag med om, men jag vet vem jag är, jag vet vad jag är kallad till. Det kan ingen ta ifrån mig. Du och jag vet att det här är större än det som en avsiktsförklaring beskriver. Jag är säker på att du också ser det David. Du är också utvald! Ber du någon gång?
-Tja, det är klart, det gör jag väl, men det är privat. Och Gud känns otroligt avlägsen. Jag ber standardböner. Inlärda saker. Verkligen inte särskilt ofta. Jag känner ingen kontakt om det är det du menar med bön. Hur är det för dig?
-Jag ber hela tiden. Även när jag pratar med dig eller vad jag än gör. Det är som något som bara pågår i mitt inre ständigt, utan avbrott. Jag känner kontakt, oh ja, närhet och gemenskap. Gud älskar mig, det vet jag bara. Hans Ande bor i mig.
-Och ändå blev din man skjuten?
Han kunde ha bitit tungan av sig. Det var verkligen inte en sak man säger.
-Ja, jag förstår om det är svårt att få ihop. Det är helt naturligt att du frågar. Men du vet, det finns en högre mening med allt. Gud har full kontroll. I vårt land förväntar man sig att jag ska hämnas min mans död. Det är det normala. Någon i mördarens släkt måste dö. Men jag har sagt nej till det. Jag har förlåtit. Med Guds hjälp. Hela min familj respekterar det beslutet. Det stannar här. Man har skrivit om det i tidningarna. Det har varit på TV. Jag är känd i Albanien som ”hon som förlåter.”
-Men mördaren då, som sitter i fängelse, du vill väl inte benåda honom?
-Nej, nej, jag talar för att man ska straffa den här sortens brott mycket hårdare. Som det är nu ger man alldeles för milda straff. Gärningsmännen är i regel unga. Dessutom finns blodsfejd på något sätt i vårt dna, det har varit vårt folks sätt att se på rättvisa i femhundra år. Enda sättet att få slut på det är mycket strängare straff, helst livstid, alltså fängelse tills man dör.
-Har du politiska ambitioner också?
-Nej, det ligger inte för mig, det är alldeles för mycket köpslående. Kanske som rådgivare någon gång i framtiden. Jag vill påverka folks sätt att tänka, hjälpa dem att tänka i nya banor. Jag tror att människor kan väckas, förvandlas inifrån, bli nya skapelser, tror inte du?
-Det låter bra Elda, men kan du ge ett enda exempel på ett folk som kollektivt ändrat sin övertygelse och sin kultur på det sätt som du säger?
-Nej, det kan jag kanske inte, men någon gång är den första. För allt. Hur tänker du om det?
-Ditt folk, är ni i allmänhet uttalat religiösa
-Ja, verkligen. De flesta  är muslimer. De har inte tillämpat blodsfejd tidigare, men nu ser vi att de anammar det här beteendet mer och mer. Klankänslan är väldigt stark bland dem och de tenderar att misstro den socialistiska regeringen alltmer. De ser sig tvingade att skipa rättvisa på egen hand eftersom rättsväsendet är så svagt. Sen har du katolikerna. De var först med det här och de som praktiserar det helhjärtat än idag. De ortodoxt kristna är som katolikerna i den här frågan, hämndlystna och blodtörstiga. Vi evangeliskt kristna brottas med frågan. Vi är en mycket ny företeelse i vårt land och har inte hunnit anpassa vår tro till handling. Hos många finns tanken om hämnd kvar, mycket starkt. Många ser Gud som en hämnare, att det är rätt och riktigt att brottslingar får vad de förtjänar, döden.
-Så de allra flesta har stor respekt för Gud?
-Oh ja, i nästan varje hem kan du se bilder på Jesus, Maria eller andra religiösa motiv. Man är mycket noga med att följa vad de andliga ledarna säger om att leva rätt. Inte många vågar bryta mot de regler som sätts upp av kyrkan eller moskén. 

David satt tyst en lång stund. Ungefär när de passerade Enköping hände något märkligt. Vad var det här? Han kände någon slags inre inspiration, som om den kom till honom utifrån, som en film som någon skickade till hans hjärna. Bilderna var skarpa och tydliga. Samtidigt som han hade ögonen på vägen, kunde han för sin inre syn se något som verkade vara lösningen på det som Elda pratade om. Otroligt märkligt. Något sådant hade aldrig hänt honom tidigare. Var det inbillning? Var han på väg att gå in i väggen, eller vad var det här? Inte var han väl så angelägen att göra ett starkt intryck på den här kvinnan, att hans inre mekanismer löpte amok? Kunde det vara Gud som faktiskt hade sin hand med i allt det här? Han fick ingen ordning på tankarna. Det var nog säkrast att inte säga något. Elda var en urstark människa, det hade han redan förstått. Han ville verkligen inte tappa det formella övertaget. Han var auktoriteten som var nyckeln till industriprojektet. Det här religiösa spåret skulle kunna leda vart som helst, kanske till och med äventyra hela affären. Samtidigt var synen, eller vad det var, så otroligt stark och påträngande, som om han bara var en kanal för något otroligt viktigt. Tänk om det var hans ansvar inför högre makter att föra fram något som skulle ändra historien för ett helt folk… nej, nej David, skärp dig!
-Du blev så tyst David, vad tänker du på?
-Äh, inget viktigt. Jag är lite av en tänkare vet du. Grubblar mycket på det ena och det andra. Ibland kan tankarna bara fara iväg, som att det är bara för mig att hänga med. Allt det du sagt sedan vi lämnade Arlanda är så chockerande, så främmande och overkligt. Det måste vara det som försatt mig i en stämning av någon slags melankoli. Kanske är jag lite som du, att jag önskar att jag kunde förändra världen, lite så …
-Du minns att jag ställde en fråga, eller hur?
Hon blev puschig, visade en dominant självsäkerhet som han inte förväntat sig. Hon är van att bli åtlydd, tänkte han. Samtidigt anade han ett äkta patos. Hon verkade inte som någon som måste hävda sig. Hon var intelligent helt enkelt, skarp och målmedveten, ingen som lämnade något halvgjort.
-Jag tror inte på längre straff, det förändrar inte människor. Ibland är det nödvändigt förstås, när det gäller vanliga brottslingar, när man måste skydda samhället från de som inte vill underordna sig spelreglerna, som en utvisning i fotboll, men här är det frågan om kultur, en inre övertygelse om att våldet är rättfärdigt, något som ni fått med modersmjölken.
-Oj, David, jag vet inte hur jag ska reagera på det där, men fortsätt, vad ser du?
Vid det här laget var han som en tryckkokare. Hela hans inre ville dela synen han nyss haft, men hur skulle det verka, tänk om hon bara skulle gapskratta. Tänk om hon skulle dissa honom totalt. Jag vet ju inte ett dyft om hur dom tänker och reagerar. Det skulle kunna verka väldigt besservisseraktigt att komma dragande med någon slags gudomlig lösning … vem är jag att …
-Jag känner på mig att du sitter och tänker på något, men du är rädd att det ska uppfattas fel. Jag lovar att inte genera dig vad du än säger. Situationen är oerhört komplex, ingen har något riktigt bra svar på hur vi ska komma ifrån århundraden av hat och hämnd. Jag älskar debatt, det gör jag och jag kan vara hänsynslös när det kommer till att vinna en diskussion, men det här är något annat, jag bara vet det. Det faktum att du och jag sitter här är inget annat än en omöjlighet. Allt talar för att det här inte skulle kunna hända. Det finns ingen logik i det. Din ledningsgrupp har gett dig lite utrymme för att du är du, en respekterad och uppskattad medarbetare i ett framgångsrikt företag. Man de tror inte på det David, inte en sekund. Det är för udda! Men det är så Gud jobbar, det är så jag ser det. Ju omöjligare desto troligare.
-Hm, jag hade någon slags … som en syn när vi passerade Enköping för en stund sedan, eller jag vet inte, det var något märkligt bara, som en film … och vet du …
Han tvekade, ville helst skaka av sig det totalt oväntade som kom över honom …
-Just nu, när jag säger det så här … känns det som  … som att jag håller ett barn i mina armar, ett barn som måste skyddas … mitt ansvar, bara mitt … jag har fått något …
Rösten sprack. Han fick en gråt över sig. Han som inte kunde minnas när han grät senast. Inte så att han grät öppet, men det var en närvaro i bilen som kändes märkligt helig, ren … inte på trettiofem år hade han känt något som liknade det här. Elda måste också ha känt det. Hon böjde huvudet som i bön och satt så en lång stund. 

Plötsligt hörde han sig själv säga
-Moder för nationer.
Inget mer. Bara det.
Hon sjönk ihop i stolen. Lutade sig fram och greppade tag om sina knän. De satt tysta, helt överväldigade av en sällsam stillhet.
Så bröt hon lågmäld tystnaden.
-David, vad är det som händer här, du är ju levande i anden, du har med Gud att göra. Det du sa, tre ord, träffade mig som en profetisk pil. Den satta sig för alltid i mitt hjärta. Jag kommer aldrig att glömma det där tilltalet. Det kommer att bestämma inriktningen för resten av mitt liv.
Hon sa det inte forcerat, inte överdrivet dramatiskt. Hon nästan viskade fram orden under stor rörelse.
-Jag måste nog berätta ändå, berätta vad jag såg Elda, ett sånt här tillfälle kanske aldrig kommer tillbaka. Det känns som att kasta sig ut i rymden, men det får bära eller brista. Jag överlåter åt dig att avgöra om det här kan vara äkta och inte bara mina fantasier. 

Det började med att jag befann mig i ett fattigt hem någonstans i ditt land. Du hade tagit med mig till den där familjen. Eller, det var ingen familj, bara en mor och hennes fjortonårige son. Det var ett kusligt mörker i hemmet, både naturligt skumrask på grund av de små fönstren, men också ett andligt mörker, det var som om ondskan hängde på väggarna. Kvinnan berättade den mest vidriga historia jag hört, om hur hennes man fått ansiktet bortskjutet, att det är den ultimata förnedringen. Den unga killen satt på en stol med ryggen mot kortväggen av råbetong. Han var iförd en svart hoodie med huvan uppdragen över huvudet. Han sökte på sin surfplatta, eller vad det var, för att läsa om olika handeldvapen lämpade för uppdraget. Skräcken lyste i hans ögon. Han visste att det förväntades av honom att ta hämnd om några veckor, när han fyllt femton.
Du säger att de andliga ledarna i ditt land har stor möjlighet att påverka människorna. Jag såg ledarna för alla trosriktningar och politiska läger komma tillsammans för att bedöma ett tilltal från en fullständigt okänd människa i Sverige. Samtidigt som jag såg ”filmen” spelas upp för mitt inre, tyckte jag mig höra en röst som sa, ”proklamera ett jubelår i Albanien.” Rösten fortsatte med att säga att Mose i Gamla Testamentet gav instruktioner om att ett jubelår skulle firas vart femtionde år och att bara sanna Guds tjänare, religiösa och politiska, i full enhet och med en röst kan proklamera ett jubelår i en nation. Rösten sa att jubelåret är ett heligt år och att det är ett år av stor glädje och en fräsch känsla av frihet, att det är ett år av återuppbyggnad då saker och ting förs tillbaka till sitt ursprung, att det är ett år då Gud välsignar nationen och lyfter den upp på en högre nivå. Rösten sa att Gud kommer att välsigna nationen så att ingen familj längre ska hållas fången i fattigdom, att alla familjer skulle få tillbaka sin värdighet och bli mötta med respekt. Albanien har lidit under oket av blodsfejd i över fem hundra år. I vår tid talar Gud om sina planer för Albanien. Han har bestämt sig för att ge kompensation för allt som gått förlorat i form av materiella och andliga värden. Varje person som är ett utpekat offer, alla som lider under blodsfejd ska förklaras fria. Alla familjer som söker hämnd kommer att respektera de auktoriteter som Gud insatt och de kommer att stödja och underordna sig landets lagar som ett bevis på nationell stolthet. Precis som regnbågen vittnar om att Gud aldrig mer kommer att sända en syndaflod, kommer jubelåret att garantera evig frihet från blodsfejd i Albanien. Bara Gud kan återkalla denna form av skuld. Han gör det genom jubelåret. Ingen skuld är evig, inte ens blodsskuld. Gud uppenbarar att nu är tiden för förlåtelse i Albanien. Jubelåret kommer att bli början på en ny och härlig tid. Nationen, tidigare ett ateistiskt land, kommer i en enda andlig handling av lydnad, att förvandlas till en nation byggd på tro. Tro på Gud och på de auktoriteter han insatt. Ekonomi, utbildning, företagsamhet och arbetstillfällen - alla dessa områden kommer att tillfriskna och blomstra därför att Gud belönar lydnad. Som en handling av tillbedjan och ett heligt offer kommer invånarna i nationen att ta gemensamt ansvar för att lämna hat och oförlåtelse bakom sig för att stiga in i en tid av hopp och tro på framtiden. Det här kan de bara göra som ett gensvar på ett talat ord från Gud själv, precis som Mose i Gamla Testamentet. Jubelåret ska vara ett år av stor glädje och festivalyra, så iögonenfallande att det ger eko över hela världen. I en anda av sann vänskap ska Albanien och Israel, det land som först fick instruktionerna om jubelåret, underteckna en överenskommelse om att tillsammans forma och genomföra denna historiska handling för frihet. En vapenamnesti ska proklameras så att vapen kan överlämnas till staten utan personliga konsekvenser för ägaren. I varje albanskt hem ska en örn, tillverkad av materialet från de nedsmälta vapnen, påminna folket om det som varit och symbolisera återvändandet till den rena och stolta natur som förmedlas genom landets flagga, det baner som understryker landets sanna natur: Örnarnas land, de frias land.

När han avslutat den sista meningen, insåg han att han måste ha låtit som en präst eller som en ambassadör, som någon som talar på uppdrag av en högre instans, men han hoppades innerligt på en positiv reaktion från Elda. Själv kunde han inte fatta att orden kommit ut som de gjort. Inte kunde väl hans undermedvetna ha formulerat något så fullständigt annorlunda, så olikt hans sätt att vara och tänka? Jubelår, när hade han senast stött på det ordet? Han visste i alla fall till ett hundra procent att han inte medvetet tänkt ut det.

Ingen av dem sa något mer under resten av resan. Han stod på gasen ordentligt de sista milen. Framme vid hotellet i centrum hjälpte han henne med resväskan. Hon checkade in i lobbyn lätt och smidigt. En ung kille dök upp från ingenstans och drog iväg med hennes väska.
Hon undvek att möta hans blick och hakade bara på killen mot hissarna med ett knappt hörbart ”god natt”.