Att vara ett traumatiserat barn i en skadad, härjad, hårt drabbad förträngningsfamilj kan
innebära ett livsfarligt läge. Tiden som
är utstakad mot gravt allvarlig psykisk
sjukdom. Att överhuvudtaget inte vara
sedd, förstådd och älskad av en omgivning
som maniskt upprepar mantrat: tänk positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig
allting, se så upp med hakan och var glad
och stark. Barnets situation, pappas självmord, är ett förstadium till psykos när det springer omkring och leker och intalar sig att allt är helt OK. I en familj som är normaliserad, blind och döv. Att visa sig svag och sårad i lyckosamhället är strängt förbjudet för då är man dålig människa och svikare. Att visa medkänsla hotar hela harmonin och balansen. Man får heller inte vara för stark och dominerande för då blir man idiotförklarad. Samhällsmaskineriet bara måste fungera. Hur folk mår är inte viktigt. Den utarmande tystnadskulturens iskalla ensamhetsmörker. Barnets katastrofala psykotiska sammanbrott kommer ett decennium senare. Då är döden ett solklart faktum. I helvetets nionde krets är det ingen som står ut, inte en sekund. Dagarna är som vredgade demoner på ett svart och stormigt hav av iskall ensamhet. Den förbryllade och förskräckta omgivningen som har blivit alldeles klarvaken. Psyksjukdomen ett tabu och en skam som är stigmatiserande. Barnet en bisarr jaglös lobotomerad zombie som inte kan kommunicera. Ett år senare kommer en ängel och i hennes famn kan barnet bli till av kärlek och sanning. Familjen och omgivningen som andas ut och förtränger alltihop så som det helt och hållet tvångsmässigt går till i förträngningssamhället i vilket den första regeln lyder: visa för Guds skull inte att du är svag och annorlunda. Barnet mådde bra ett par månader i september och oktober 1987 men sen kom den totalt förvrängande och  personlighetsrubbande bipolära manin och gjorde barnet starkt euforisk och fullständigt galen. Livet kan vara så hårt, hänsynslöst och grymt, men här sitter jag i mars 2025 och mår ganska bra. Himlen är blå och jag ska cykla till Campus Risbergska och tända ett ljus. Jag är fri och kan göra vad jag vill.