ibland vaknar man inte upp i den stad
man somnade i
visst är det en främling som ligger i sängen
språket spricker upp till
väldiga gråsuggor
du tar en gråsugga i din mun och tuggar den
smörjer minnen som terpentin runt munnen
äter av våren som skimrande inälvor

sakta men säkert återkommer människan

att inte orka skriva, för det innebär
en slags död att skriva
 att inte vara för att det innebär
en slags död att vara

att istället ligga kvar i sängen, i intensivt marsljus
och dra ner persiennen, så att mörkret blir en
svulst att ligga i, att dränkas i diffusa minnen
av det förflutna, som förvrängs, återskapas
att omformas i takt med årstidernas gång till
vinterpsykoser eller ljuvlighet 

detta att finnas, men på avstånd, med världen på avstånd
när världen är obruklig, katastrofal, oviktig
att läsa förstrött några sidor
ur en bok som aldrig blir färdigläst
att helt enkelt skita i dagen
att lägga örat mot kraftkällan i underjorden
de susande radiumkällorna i hennes ögon
som får drömmarna att stiga inom mig

detta att ständig behöva existera
dag för dag, med smältande trycksvärta i ögonen
på en planet populerad av
fabeldjur, som klär ut sig till
andra fabeldjur
som klär ut sig till människor
allt detta är vanskligt

att vilja innestänga sig i dikten
smörja den som vansinnigt fågelkvitter
på kroppen
att vilja bilda en kokong av gengångare
från bokhyllan, och att spy i kokongen
när man är trött på de mossbeklädda
innerväggarna

en kopp te, och Emil Cioran
och hans depressiva sol
som stiger ur de nakna bladen
denna futila nihilism
som ändå piggar upp
av nån outgrundlig anledning

i konstverket skapas människan
och blir utkastad i rum och tid
i rum och tid dör människan
och blir utkastad i konstverket
(pretto javisst) 

ditt ansikte smälter som metafysisk
honung över stengolvet
jag slickar ditt ansikte från stengolvet
jag tror inte att det är italiensk marmor
ditt ansikte smakar salt
och akaciahonung
jag kan ligga där hela dagen
i det blygrå marsljuset
och lapa ditt ansikte från golvet

jag tror inte att jag är en hund
snarare en väldig gråsugga
med en guldstämpel på ryggen
som kryper in i din kropp
och bidar sin tid