Vi var två skepp som fann hamn i samma storm,
ett språk utan ord, en puls i samma takt.
Du var fyrtornet när mörkret slöt sig,
men nu är ljuset bara en skugga i minnet.
Jag letar efter dig i sprickorna av det som var,
men tomheten svarar, kall och likgiltig.

Vad hände med skratten som fyllde tystnaden?

Nu ekar ingenting, bara avståndet mellan oss.

Du var mitt ankare, min trygga jord,
nu är jag en drake som slitit sig fri,
men vinden bär mig inte, den sliter mig i stycken.
Jag famlar efter något att hålla fast vid,
men dina händer är borta,
din värme ett spöke.

Hur går man vidare när stegen är för tunga,
när vägarna inte längre leder till dig.
Jag hör din röst ibland, som ett svekfullt eko,
men den försvinner innan jag kan svara.
Du var solens spegel i mitt gråa hav,
men nu är horisonten utan färg.
Jag sträcker mig efter ljuset, men det bleknar
som du gjorde, långsamt,
tills du var borta.

Om jag kunde skrika genom tiden, skulle du höra mig?
Eller är våra band förlorade, döda,
som askan av en eld som en gång värmde
Jag är ensam nu, en spillra av det vi var,
en klippa som smulas sönder av tidens vågor.

Och ändå bär jag dig med mig,
som ett ärr i hjärtat,
en del av min andning.
För vissa band brister inte helt,
de förvandlas till tyngder,

vi aldrig släpper.