Du lovade att stanna,
ett löfte lika mjukt som morgondimman,
och lika snabbt försvunnet.
Jag sträcker mig genom tiden,
men dina händer är kalla, dina ögon är borta.

Du såg mig falla,men vände ryggen,
som om jag var en skugga som aldrig tillhört ditt ljus.
Din tystnad är ett rop som krossar mitt inre,
ett eko av allt vi en gång var.

Jag sitter här med resterna av oss,
som trasiga glasbitar som aldrig kan sättas ihop.
Varje kant skär, varje minne blöder,
men jag kan inte släppa taget, inte släppa dig.
Hur kunde du gå när jag höll dig kvar?
Hur kunde du lämna när jag höll på att drunkna?
Varje andetag är en kamp, varje tanke en sten.
Dina ord var mitt ankare, men nu sjunker jag i deras tomhet.

Jag gråter inte längre. Inte för att tårarna tagit slut,
utan för att de inte kan nå dig längre.
De rinner i mitt inre, där ingen kan se, där ingen kan höra.
Jag ser dig i varje skugga, men när jag når ut finns inget där.
Bara sveket, bara sorgen, bara tystnaden där du en gång stod.
Jag önskar att jag kunde hata dig, men det gör jag inte.
Jag önskar att jag kunde glömma dig, men jag minns allt.
Din röst, din doft, det sätt du log när världen brann.

Och här är jag,
med askan av allt vi byggde,
med hjärtat i spillror,
och ett hål där du en gång var.