Jag sitter här, med ryggen mot en värld
som för länge sedan slutade se mig.
En värld som skriker och skrattar,
men där mina egna rop drunknar i ett avgrundsdjupt vakuum.

Ångesten sitter runt min hals som en järnkrage,
ett strypgrepp, kallt och obevekligt,
ett oändligt eko som borrar sig in i mitt bröst,
och kväver varje ansats till andetag.

Hopplösheten vilar tung som bly i mina ben.
Varje steg känns som en vandring på ett bottenlöst hav,
ett hav där tyngdlösheten inte är frihet,
utan en evig sjunkande rörelse.
Jag ser ljuset där borta, långt borta,
men jag vet att det aldrig var menat för mig.
Det är för de andra – de som lärt sig hur man andas utan att drunkna,
de som inte bär en ocean inom sig.

Sorgen är min skugga, en viskning som aldrig tystnar,
som smeker mig med en förgiftad ömhet.
Den berättar om varje chans jag lät rinna genom mina händer,
om varje kärlek jag slarvade bort,
varje dröm som jag grävde ner i levande jord.
Den är en lojal följeslagare – mer trogen än någon vän jag någonsin haft.

Och skammen. Skammen brinner som en eld,
en eld som inte lämnar några synliga ärr,
men förtär mig inifrån, bit för bit.
Den sitter i mina händer,?i mina spruckna läppar,
i varje ord jag inte längre vågar säga högt.
Den smyger sig in i mina drömmar,
förvandlar min vila till en tortyr,
en evig påminnelse om allt jag är,
och allt jag aldrig kommer att bli.

Livet är över, tänker jag, trots att mitt hjärta fortfarande slår –
ett tyst, trött slag, som om det redan börjat ge upp.
Jag är som ett spöke, redan försvunnen från världen,
en skugga som ingen längre ser, ett eko ingen längre hör.

Och ändå skriver jag.
Jag skriver som om orden hade makten att rädda mig,
som om varje mening kunde kasta ett rep.
över avgrunden mellan mig och allt jag förlorat.

Kanske är det en lögn,
kanske är varje bokstav en illusion –
men för en stund låtsas jag tro på dem.
Jag låtsas tro att någon, någonstans,
hör mig genom mörkret.