Jag följer efter dig.
Men jag förföljer dig inte.
Snarare funderar på.
Hur det vore.
Om det var tvärtom.
Medan monarkfjärilarna skriver sin poesi.
Du plötsligt vänder dig om.
Ser igenom mig.
Du tar på mig.
Händer överallt.
Kyssen så passionerat.
Överraskad av dess glödheta eld.
Tänk om du såg mig.
Verkligen såg mig?
Inga ord.
Bara kroppsspråk.
våra vägar skiljs åt.
Jag går på stigen.
En stig som är lika transparent.
Som jag.
När jag ropar ditt namn.
Kommer inga ljud från min mun.
Men i mangoträdets famn.
Jag vaggar mig till sömns.
Ensamheten känns mindre ensamt.
Singlar slant med natten.
Jag förlorade.
Men vann tillbaka mig själv.
Om än något tilltufsad.
Imorgon ska jag göra mina egna spår.
De enda som ser mig då är kolibrin.
Mina hemligheter stannar hos henne.
Jag lyfter mitt glas och skålar för verkligheten.
Den som gjort mig till den jag kom att bli.
Samtidigt som jag undrar vad som hänt
när regnet piskar mot fönstret och vi bara njuter av varandra.
Vem vet. Utspridda rosenblad leder fram till något annat.
En gåtfullhet. Jag blundar. Du lägger en sten i min hand.
Den är varm och alldeles slät. Sedan viskar du något till mig.
Jag ler. För jag vet. Du är min. Åtminstone intalar jag mig det.
Det räcker. Det räcker för mig.