Sommaren var evig likt solens ljus
man såg ej skillnad på natt och dag
Världen var vår vi levde utomhus
och vi bars av evighetens sinnelag

Solen kysste både mark som sten
och vi sprang barfota genom gräs
Vi var livet på barndomens scen
omedvetna skrev vi livets pjäs

Leken var evig den var utan slut
vi levde i tid av sand och skratt
Omedvetna om livets allvars tribut
så njöt vi genom både dag som natt

Tiden förlorades i en sommarvind
och stjärnorna viskade våra namn
Vi kände värmen av solkysst kind
när vi vandrade i sommarens hamn

Vi begav oss över väg utan slut
mot en horisont som var onåbar
Friheten var vår var absolut
men vi lämnade ändå något kvar

Om våra dagar viskar ännu träd i skog
lyss och hör hur våra röster ekar
Se unga idag och minns hur gamla log
över allvaret vi tog i våra lekar

Ty år rinner som vattnet i bäckar
och på nya vägar vandrar vi numera
Tiden vinner alltid och livet gäckar
men minnena blir både starkare och flera