Jag vill så mycket, ha allt på en gång,
se världen födas och se den dödas.
Allt på en gång.

Du ser mig, mitt i stormens mitt, mitt i stormens öga.

Här är allt lugnt, förrädiskt lugnt
Här är allt bra, men....
Men så fel man kan ha.

Jag såg inte träden för skogen
Tiden stod still, där i orkanens öga.
Allt var som det var, trodde jag.

Att hitta ut är det svåraste, utan att falla helt, utan att veta hur, utan att kunna se.

Så fel man kan ha, så mycket det finns, ett helt kosmos, ett oändligt universum av rörelser, kroppar i ständig rörelse, fast i dess rörelser, jag kommer inte ur.

Jag kommer inte ut ur stormens mitt, stormens öga.
Så fel man kan ha..... så fel

Du, ser du mig, i mitt lilla kaos, i mitt stora oväder, det som aldrig tar slut.
Du, bränner jag mig, så säg till, här är livet verkligare än man tror.

Verkligheten dunkar tröstlöst, men det känns inte meningslöst ändå, måste leva, måste hoppas,
måste se, och jag måste be och tårar som faller och en evig trötthet faller över mig.

Jag tittar upp och ser jorden försvinna, och jag står ensam kvar i ett vakuum, i ett tomrum.
Där borta försvinner allt bort, det suddas ut mot rymdens mörka och stjärnbeströdda fond.

Så fel man kan ha, se hur det blev, en tid som försvann och blev minnen, minnen som finns.
Så fel jag hade, det finns andra vägar än just denna.
Så fel, så fel vi alla hade, världen sätts i brand gång på gång, men vi hittar ut ändå ,till slut....

2001