När Hugo var nitton år och låg i det militära, som en själv
kan uttrycka sig. Så stod han upp för det mest, rent fysiskt.
Även om han sov en hel del, som han ändå skulle ha gjort,
om han inte varit soldat. Det vill säga att han i så fall som
förblivit civil.

En sak som 'slagit honom' under livets gång. Är hur han sett
på andra människor. Exempelvis såg han som barn, som åtta-
nioåring, på den som var just en nitton eller tjugo år, som då
vuxna och gamla. Samtidigt var de ju bara 'unga vuxna' och
därför inte

så särskilt gamla, de hade ju 'nyligen' varit barn. Men då han
såg på 'mycket gamla' människor, 80 år eller äldre, att de nog
inte skulle bli mycket äldre och i hans ögon 'flagande spillror'.
Hans syn på andra människor har förändrats över tid och han
har fått

'förflytta' sina värderingar, som om åldersstegen vore linjär
likt en linjal. Ju äldre Hugo själv blivit ju mer såväl trodde
han sig förstå något om att 'bli äldre', äldre än året innan,
vartefter som man kunde fira sin egen födelsedag. En smått
egendomlig tradition

i sig. Ingen kunde ju gärna påverka att ha blivit född, eller inte.
Trots att det inte hade något eller ens mycket med egen som
prestation att göra, utöver att söka 'bli äldre' och förbli vid liv.
Hugo hade svårt att se överlevnad som något att fira, vara som
stolt över.

I slutet skulle han ju likt allt annat levande, vissna ned och dö.
I vart fall tyckte han sig kunna 'se' att även andra 'fallit offer'
för sättet att vara mot andra, mer beroende av en där då annan
människas möjliga ålder, över tio, över fyrtio och så vidare.
Äldre än sextio,

äldre än sjuttio, kanske äldre än åttio. Han tyckte sig kunna förstå,
att lika litet som han kunnat själv inse något om andra och som
försöka 'berätta om det', för någon yngre än han själv. Insåg han
att den människan skulle kunna förstå mera, kanske, när den
individen själv

nått denna ålder. Jo, han tänkte på det där redan i unga år,
då han gjorde sin militärtjänst vid pass nitton år och sedan
stundom reflekterade över synsätt människor emellan och
hur som ogörligt det skulle ha varit för dem att förstå, innan
de själva

'var där'. Det var som skillnaden mellan att vara blind från
födseln och att bli det något senare i livet. Ofta nog måste någon
'själv ha varit där', för att kunna som inse, 'hur att vara där'.
Samtidigt, utöver detta, måste Hugo förstås inse att även om
någon ibland

påstod att 'alla män är som bröder' och att 'alla kvinnor är
som systrar'. Vilket inte gärna kunde stämma i längden.
Alla är ju olika samt ständigt stadda i förändring. Exempelvis
kan Erika som ännu inte fött barn, anse att hon är lik Diana.
Men Diana

som fått tre barn, troligen inte ser sig som 'syster' till Erika.
De befinner sig i skilda världar helt enkelt. Där kände han sig
som 'ensam om bördan' av att tro sig ha 'funnit kärnan' och tro
sig kunna som för sig själv om inte annat, fått för sig hur det måste
som kännas

att vara 'ensam' om en insikt. Trots 'vetskapen' om den där saken
eller tanken att 'om någon tror sig vara ensam om något', det är
en människans illusion, just för att den känner sig ensam. Samt
att den där känslan mera handlar om människans egen utveckling,
än något annat.