att älska dig, som en sjukdom
friskt gräs som blir till kall hård jord
förmultnar genom mina fingrar

jag vet hur man skadar; har ej lärt mig låta saker gro

det är som en havsnymfs skrovliga röst
som kallar på en
man drar sig till den
vet att det bara är en fördömelse
men känslor rör kroppar snabbare än tankar hinner tänkas

som att lära sig gå bara för att falla
som att lära sig prata bara för att skrika
en del av progressen
men utan poäng
utan vikt

vattnet, och alla dess varelser, vet vad ett människoliv är värt
inte, guld, inte silver, inte koppar
det är knappt ens värt besväret
men ändå

en måltid är en måltid

man kan inte ändra riktningen på en våg
jag kan inte sluta skada
jag kan inte sluta älska