Vi bygger inga katedraler längre
Vad är poängen? Tusen timmar av
kod och n+1 på versionsvariabeln
som trehundra andra snart adderar
vidare på innan nästa års totala
omstrukturering kommer, den där
n ska sättas till 1 igen och all kod
startar om på nytt, från början.

Vi bygger inga katedraler längre
Du går till jobbet och det är en budget
som ska tas fram, den viktigaste
någonsin, den som ska ta er från femtio
till hundra anställda och styrelsen har
möte nästa vecka och du lämnar in.
För sent, för sent upptäcker du att
din autosave varit trasig så sidorna 1-4
upprepas tre gånger och ditt hjärta sjunker.
Inte för att du ska bli påkommen utan för
att du aldrig blev det - styrelsemötet har
ju redan varit och förslaget är godkänt
i tre instanser och redan implementerat
sägs det, de vet väl lika väl som du att
budgeten för nästa år snart ska börja
jobbas på så vad som stod här spelar
inte mer roll än den från året som var.

Vi bygger inga katedraler längre
Köksrenoveringen har skjutits upp
luckorna är från tidigt 00-tal och
det matchar inte soffan eller hallen.
Färgerna är fel, och det håller inte
men när byggarna börjar riva ut
luckor och kylskåp så ser du soffan
igen och funderar - är det verkligen
grönt som gäller från och med nu?

Vi bygger inga katedraler längre
Han har ett manus uppe, det är
fem år av nätter och sjuhundratolv
sidor långt, varenda ord har han
läst trettiofem gånger, men han
bad precis chatgpt om feedback ‘
och fick tillbaka en bok han inte
skrivit men som sa vad han ville
säga så mycket bättre och han
släcker datorn efter att tagit bort
både svaret från datorn och manuset
han gjort själv för inget av dem
kommer hålla mot chatgpt n+1
som ska släppas om en vecka.

Vi bygger inga katedraler längre
Han sitter på förskolan och de har
utvärdering över vad hans son har
sagt, tänkt, vill, hoppas och gillar.
Hon mittemot skrattar till när hon
förklarar upplägget och på reflex
svarar han med ett skratt också.
innan hon fortsätter “men de är ju
barn, de är ju bara barn, vi måste
se det också” och han nickar, ser
ut ur fönstret på gården där nere
där några barn ritat upp en hel
värld på asfalten med såna där
kritor som försvinner vid nästa regn
och barnen står runt sitt verk som
om de byggt taj mahal och hans son
är där någonstans mittbland dom
och ser upp till sin far och vinkar
och han vinkar tillbaka och av
någon anledning så minns båda
två den stunden från och med då