De sitter i rum
där väggarna är tunna som andetag,
där ingen färg fastnar,
där ingen skugga stannar.

Fingrarna lämnar inga märken,
orden ekar men fäster inte,
rummet lyssnar men svarar aldrig,
bara tystnad som vänder sig om
och försvinner genom en dörr
som ingen minns att den öppnades.

Lampans ljus är kantigt,
det hugger i rummets hörn,
lägger sig över ansikten
som knappt längre speglas i glas.
Det luktar av bränd pappersmassa,
av skrivna tankar som aldrig hann bli sanna.

Kropparna är hela men genomskinliga,
ögon som ser men inte vidrör,
händer som rör vid bord
utan att lämna värme.
Fönstren speglar bara
det vita i väggarna,
det som aldrig blev skrivet.

Utanför faller natten
men ingen ropar,
ingen ser ljuset slockna.
Bara de som sitter kvar,
utan fotspår,
utan avtryck,
i rum där väggarna
aldrig haft namn.