Då och då i alla fall. Odramatiskt.
Begravet under tunga lock. Lager på lager av vissnad mossa.
Jag tror det är så för henne. Kamouflerat.

Kan vi höras? Nej nej nej. Det är för mycket att begära. Jag sa för lite och du sa inget. Tomt och bortblåst och kyligt på vinden.

Skamfylld, underlägsen, överlägsen, bortglömd i egoismens skugga.

Vi sa aldrig hejdå. Jag bröt tidigare än så. Det var inte meningen, jag lät dig gå. Tysta steg, små små ord.

Kan vi höras? Du var cool, smart, kvinnlig och manlig. Vacker, slarvig, obrydd och ömsint. Rökte en cigg och ryckte på axeln. Smekte lekfullt mitt rakade hår. Sa ”kan du inte bara äta?”.

Du såg mina svarta änglar. Osynliga och svarta. För mig helt underbara. Hårdare och hårdare drog de åt. Alla andra var frivilligt blinda.

Jag vet inte hurdan du är nu. Det var för länge sedan. En annan räddare trädde in.

På köpet förlorade jag Lisa.