Vinterns sista snö faller och
landar över hennes vingar.
Hon fladdrar undan den, men den
faller snart igen och hon skyr iväg
men vad gör det för skillnad för
hur mycket hon än fladdrar så
stannar lite snö kvar, och ju mer lite
snö som stannar desto mer blir det.

Hon rör sig i en värld för henne ny.
Okänd. En i is, i vitt, i stilla.
Hon letar efter värme, efter ängar,
efter rörelser på öppna sjöar.
Soluppgångar. Hon är ensam, kanske
är det mest av allt, hon är ensam
och hon letar efter andra men det
är bara vitt och inget runt henne.

“Mamma en fjäril” flickan pekar och
hennes mamma skrattar “ja, se där”
och utan att tänka sig för fortsätter hon
“Hon klarar sig nog inte så länge till” och
dottern tänker och tänker och tänker
och en sommarmorgon hundra år senare
så ligger hon på en äng, citronfjärilar och
bin surrar runt henne och hon undrar
hur räddar man en enda, hur värmer man
någon alls och dottern ligger kvar där
ett tag utan att hitta någon lösning
när sommarens sista värme lämnar