Prick klockan åtta parkerade han utanför hotellet. I det preliminära programmet för dagarna stod ”frukost i hotellets matsal” och som nästa punkt ”inledande möte i konferensrum på hotellet.” 

Det var nästan fullt i matsalen, men han hade varit förutseende och reserverat ett bord för två i ett lite avlägset hörn närmast nödutgången. Elda syntes inte till, så han satte sig vid bordet för att vänta in henne. Några minuter senare gjorde hon en magnifik entré. Hon hade svarta piratbyxor och ett svart linne. Över linnet hade hon en röd, midjekort jacka med bröstfickor och streckförsedda axelklaffar i guld, nästan som en uniformsjacka. Munnen var målad i samma färg som jackan. På fötterna svarta tygskor. 

Gode Gud vad hon är vacker. Hon är verkligen den vackraste kvinna jag någonsin sett. 

De där oklanderligt målade, röda naglarna. Det svarta håret som delades i en inte lika perfekt bena. Den där långa luggen som hängde som en gardin över halva ansiktet och avslutades med en mjuk kurva. Den långa slanka halsen. Hennes mörkbruna ögon fixerade honom intensivt. Himmel, hon är bara för mycket …

Hon kom fram mot honom och strålade med hela ansiktet, kysste honom på båda kinderna och slog sig ner. 

-Godmorgon, har du sovit gott?

Inte ett ord om det avmätta avskedet kvällen innan.

-Nej, det kan jag inte säga, men vi går och hämtar lite att äta vid buffén, så ska jag berätta medan vi äter, jag bara måste ha kaffe nu, svart och starkt. Det är det viktigaste. 

Elda laddade på med i stort sett allt som fanns. Hennes tallrik såg ut som ett berg. Själv nöjde han sig med en croissant med marmelad till kaffet.

-Jag har inte sovit en blund Elda. Det var för många intryck. Min fru sov när jag kom hem. Du kommer att få träffa Inger någon gång under veckan. Jag hade tänkt en middag hemma hos oss. Nej, jag satte mig ner vid datorn och skrev. Har du sovit gott förresten?

-Ja, jättebra. Jag var trött efter resan. Men, du skrev, i natt …?

-Jag håller på och skriver om mitt liv, ja du vet, på lediga stunder. Det kommer aldrig att bli klart, men det är skön avkoppling. I natt fick jag för mig att lägga in lite fiction, lite hitte på om du förstår.

-Berätta, vilken överraskning att du skriver på det sättet …

-Jag skrev om en gruppresa till Israel och att du var med på resan. 

-Men oh, jaaaa, jaaa, jag kan inte tro det, det vill jag gärna, menar du allvar, jag har alltid drömt om att få se Israel, det är min allra starkaste dröm, menar du att vi ska åka till Israel, tack, tack, oh, jag är så lycklig, må Herren löna dig!

Hon fullkomligt exploderade av lycka. Alla i salen måste ha hört henne. Hon fullkomligt hoppade upp och ner på stolen.

-När David, när? 

Han blev helt paff. Obehagligt! Hon hade tagit det bokstavligt. Som ett löfte. Han hade gått för långt. Kunde han backa? Hon skulle bli omåttligt besviken när han förklarade att det bara var fantasier. Författande. Att hon bara fått ge karaktär åt en låtsasperson i hans försök att snickra ihop en berättelse. Ett avbrott i skrivandet om hans barndom. Ett jobbigt skrivande som kört fast för flera år sedan, kanske tio år rent av. Det var roligare, mycket mer stimulerande att fantisera, att utmana sig själv, att leka författare på riktigt. 

-Har det med den där synen att göra David, du nämnde Israel igår när du talade om blodsfejd?

-Eh, nu ska vi ta det lite lugnt här, snälla du, jag pratar om fiction, förstår du, dramatisering, inte om verkligheten. Jag skriver en påhittad historia. 

-Men tänk om det inte är det, tänk om det du skrev inatt bara är en fortsättning på det du talade ut i bilen. 

Hon såg faktiskt inte alls besviken ut, hon hade fått tag på något, hennes iver hade verkligen inte falnat.

-Nja, det tror jag inte, vi får lämna det där en stund, vi har en otroligt tight tidplan för att komma fram till en avsiktsförklaring, glöm inte det, det måste vara prio ett nu. Jag har hyrt ett litet konferensrum här på hotellet, på det här planet. Där kan vi vara ostörda medan vi jobbar. Du sa att du är sprängfylld med idéer, jag vill att vi börjar med att lista allt vi tänkt på, som en brainstorming utan skyddsnät, är du med? Vi får vara beredda på att jobba dygnet runt om det behövs.

De avslutade frukosten och gick mot konferensrummet. Elda rörde sig som en drottning. Allt med henne var perfekt. Allt utom hennes röst. David var tvungen att erkänna för sig själv att hon liksom gick upp i falsett allt för ofta. Rösten låg liksom hela tiden på en nivå där den inte skulle vara. En talpedagog skulle säkert hålla med. Hon skulle tjäna på att placera rösten i ett behagligare läge. 

Han räckte henne en egen tagg till dörren innan han låste upp. Rummet var inte stort, men det fanns ett väl tilltaget fönster med gardiner som gick att dra för, ett stort bord där de kunde sitta mitt emot varandra med gott om arbetsyta och två bekväma kontorsstolar. I ett hörn nära fönstret fanns en sitthörna med två vilfåtöljer, ett runt bord och en vacker golvlampa i modern design. På i stort sätt hela golvet låg en mjuk ullmatta som verkade måttbeställd för att ligga just där. Det saknade pentry, men det fanns en väl tilltagen minibar vid ena långväggen.

-Vad tror du, är det här vi ska förändra världen?

David ville införa en lite lagom skämtsam ton nu när allvaret skulle börja på riktigt. Han önskade att arbetet skulle bli lustfyllt och lite tokigt. Eller snarare busigt, det var nog ett bättre ord.

-Precis så, jag har väntat så på att få sätta tänderna i den här idén på riktigt. Vi kommer att lyckas David, jag bara vet det!

De jobbade på i ett ursinnigt tempo från start. De jämförde sina anteckningar, gjorde strykningar och tillägg, omformulerade och förtydligade. David skrev ner allt på svenska. När arbetet var klart, i slutet av veckan förhoppningsvis, skulle det hela lämnas till en översättningsbyrå. De skulle komma att behöva avsiktsförklaringen på båda språken. 

-David, vad tänker du om utbildning av arbetskraft? En del kunnigt folk kan vi säkert locka över från småföretag, men det kommer inte att räcka på långa vägar. Jag måste erkänna att det här är en knäckfråga och jag har inget förslag till lösning.

Hon bet lätt i underläppen, något han sett henne göra flera gånger. Hon gjorde det helt omedvetet när hon koncentrerade sig särskilt på något som måste lösas snabbt. I de ögonblicken såg David ett litet barn i hennes ansikte, som om hennes verkliga sköra jag smög fram genom ytan av säkerhet och självförtroende.

-Ah, jag har tänkt så här. Vi söker finansiering, d.v.s. fördelaktigt lån, i Europeiska Investeringsbanken till en yrkesskola. Albanien är visserligen inte fullvärdig medlem, men den frågan är ju ständigt uppe på ministrarnas samtalsagenda. Man väntar bara på ett tydligt incitament som kan motivera ett positivt beslut i den frågan. Man vill inget hellre än att inkorporera alla länder inom Europas gränser i EU-gemenskapen. Albanien tillhör sedan länge försvarsalliansen Nato till exempel. Vårt projekt kommer att bedömas som ett högriskprojekt förstås, men det är behjärtansvärt i en eftersatt del av Europa, en region som nästan ingen har vetat något om. På senare år har allt fler européer upptäckt Albanien som turistmål, inte minst italienare och greker. Det är alltså inte fråga om bistånd i egentlig mening, utan vi ska presentera det som ett stort steg bort från beroendet av Kina, ett handelsstrategiskt steg som kommer att följas av många, många fler. Det kommer att vara ett av de starkaste argumenten. Jag tror att de flesta albaner innerst inne vill se sig som européer. De tittar väldigt mycket på italiensk TV, så mycket att många unga lärt sig flytande italienska på det sättet. De ser Italien som en framgångsrik industrination och är inte så lite avundsjuka på italienarnas livsstil och levnadsstandard. Som folk har de historiskt många beröringspunkter, fler än med folkgrupper österut. Albanien samverkar allt mer med grannländerna inom EU, inte minst när det gäller flyktingproblematiken. Det är verkligen rätt tid nu för vårt initiativ.

-Wow, du har läst på! Okej, när det gäller lokaler har jag kollat upp att det finns gott om lediga industrilokaler i och runt Tirana. Hyrorna är mycket låga jämfört med vad du är van vid. Vi kommer inte att behöva bygga nytt för att komma igång, men vi måste lägga in en punkt om nyproduktion av fabrikskomplex inom fem år från starten och då ska en anläggning ligga i norr, en i Tirana och en i söder, nära grekiska gränsen. Jag skulle föreslå att du får räkna grovt på det. Du måste så klart koppla in någon som kan TK-branschen något så när.

De kämpade sig igenom den ena knäckfrågan efter den andra, med en känsla av att tiden var på tok för kort. Uppgiften växte på ett komiskt sätt vartefter som de tyckte sig se slutet i tunneln. De kostade på sig ett skämt någon enstaka gång och garvade också befriande vid några få tillfällen, men jobbet var av en sådan karaktär, att de inte hade tid för annat än grovjobb. De lämnade knappt rummet under hela veckan. Vid midnatt ungefär sa de bara att ”nu får det vara nog för idag”, stapplade iväg var och en till sitt för att ses igen nästa dag vid sjutiden. De åt förstås, men inte mycket. Alla måltider tog de till arbetsrummet. Det dröjde inte länge förrän stället såg ut som värsta ungkarlslyan. Papper och kläder och prylar, tomburkar och använda bestick i en förfärlig röra. En morgon, när David fick för sig att åtminstone röja lite, hittade han Eldas pass bland soporna. Hur hade det hamnat där? Han brydde sig inte om att fråga, la det bara i hennes öppna handväska som låg slängd på en av stolarna.

På fredagen arbetade de till två på natten. De tittade med rödsprängda ögon på varandra tvärs över bordet. Elda gav honom ett gåtfullt leende.

-Jag tror vi gjorde det David, jag tror vi har en avsiktsförklaring, en riktigt fantastisk idé David, hur känner du?

-Lite osäker på om vi fått med allt, men ja, vi borde i alla fall få cred för omfattningen. Vi måste ha gjort två månaders jobb på en vecka Elda, jag menar allvar, och du är helt otrolig! Ett team är vi utan tvekan, ett galet bra lag. Hoppas, hoppas att de köper konceptet, jag vill förverkliga det här, jag brinner för det, mer nu än någonsin. Tyvärr kommer du inte att vara med på presentationen, om du inte har möjlighet att vara med på länk förstås, kolla det. Du skulle göra intryck på mer än ett sätt … knepigt egentligen att ingen annan i företaget kommer att träffa dig den här gången, men ditt arbete kommer att tala Elda, imponera, det vet jag bara.

-Jag vet David, ingen vettig entreprenör skulle kunna spola det här. Visst, det är massor av pusselbitar som måste in på rätt plats, men konceptet David, det är en revolution! Inte bara ekonomiskt, jag menar att hela samhällsstrukturen i min del av världen skulle gå från hopplöshet till förväntan och framtidstro. Tro på framtiden är det viktigaste i ett samhälle. Inget annat är viktigare.

-Bra, bra, jag håller med dig. Men imorgon är det lördag, vår lediga dag. Vad vill du göra, är det något särskilt du vill se, uppleva, upptäcka innan du åker tillbaka på söndag. Tyvärr kan jag inte bjuda hem dig den här gången. Min fru mår inte bra. Hon skulle inte orka med ett besök just nu. Det får bli en annan gång.

-Tråkigt, jag hade sett fram mot att få träffa henne. Men om jag får välja då, så vill jag besöka den största gallerian i stan, jag känner för att gå i affärer i timmar, äta lunch där, fika, handla något …

Något liknande Mile-Stop finns inte i Albanien. Det är en enorm anläggning med nästan hundra olika butiker, restauranger, caféer och andra näringsidkare. När de passerat entréslussen och steg in på det pampiga entrétorget stannade Elda och utropade

-Men David, det här är ju fantastiskt, hur många våningar är det?

-Bara två våningar, inte så stort faktiskt, långt, långt ifrån det största i landet. Det är här folk samlas, ett slags Mammons tempel. Imorgon, när det är söndag, är det som mest folk. Kyrkorna kan inte konkurrera med det här. Det här är själva navet. I området runt omkring finns många större och mindre varuhus. IKEA ligger bara ett stenkast härifrån, inredning i platta paket du vet.

-Ja, jag vet, jag brukar söka upp deras sortiment på nätet och drömma om att kunna inreda min lägenhet med bara IKEA-grejor. Jag älskar den skandinaviska stilen. 

Efter en stunds strosande på bottenvåningen, tog hon sikte på Hennes och Mauritz. Hon tog med sig en kundvagn och började metodiskt gå igenom hela damavdelningen. Vagnen fylldes med höst- och vinterkläder. Tröjor, byxor, mössor, leggings … Hon handlade som en besatt! Två par solglasögon gick samma väg. Hon provade inte ett plagg, tittade bara på storlekarna och på tvättinstruktionerna. David lade märke till att hennes val av kläder var genomtänkta i minsta detalj. Hon vill vara strikt och affärsmässig också tydligen, tänkte han, men med en lite tuff och kaxig approach. Förresten, var hon någonsin ledig? Jobbet och studierna verkade vara hennes hela liv. 

-Du köper två av vissa plagg?

-Ja, till min syster. Hon är ett par år yngre än jag och studerar på universitetet i Tirana. Ekonomi. Men hennes egen är inget vidare, ha, ha. Vi har samma storlek och någorlunda lika smak, så jag passar på att ekipera henne också när jag är ute på mina turnéer.

-Det förklarar två par solglasögon.

-Nej, dom är till mig förstår du, varje sommar köper jag minst tre par, jag älskar att byta solglasögon, jag har säkert tjugofem par där hemma.

-Hm, då är vi lika, jag är också tokig i solglasögon. Och klockor. Samlar på dom. Men jag får lätt favoriter. Jag har mest samma klocka hela tiden och samma solglasögon. Lite tråkigt …?

-Man ska vara den man är, trivas med sig själv, inte fundera så mycket på hur det uppfattas av andra. Eller inte alls egentligen. Jag tycker inte att du är tråkig.

David sög åt sig det där sista. Han ville inget hellre än att bli omtyckt av Elda. Vad var det med henne egentligen? Förutom att hon var galet vacker? Han försökte göra sig en bild av hennes inre drivkrafter. Hon var så mycket på en gång. Flickaktig nu till exempel, ivrig som en obekymrad tonåring. Men hon kunde också vara otroligt professionell och seriös, närmast vetenskaplig i sina analyser och beslut. Hon var ambitiös med ett extremt driv samtidigt som hon kunde sitta försjunken i sin lilla rosa kalender under långa stunder utan att åstadkomma någonting. Hon satt bara och bet lätt i pennan och såg ut att vara långt, långt borta. Då fick hon det där närmast barnsliga uttrycket över hela sig, kröp liksom ihop som om hon saknade all erfarenhet och allt självförtroende. I de ögonblicken var hon ensam i rummet, uppfattade ingenting utanför sig själv. 

-David, jag åt nästan ingen frukost, kan vi ta något lätt att äta, en sallad eller … du kanske inte är sugen än … vi skulle kunna ta en affär till, jag såg en smyckebutik där borta …

Hur han än ansträngde sig, fick han inte saker och ting att gå ihop. Hon handlar som om hon är gjord av pengar, tänkte han. Hon kommer från ett av Europas fattigaste länder … jag skulle inte kunna vräka på så där …

-Nej, det är okej, jag tar gärna något nu, sa han, det blev bara en kopp svart kaffe i morse. Det har ju varit lite si och så med det där medan vi jobbat med projektet, inget har varit normalt, eller hur, men i vanliga fall är jag jättenoga med maten och så …

-Hurdå?

-Ah, jag har fått för mig att magen behöver vila längre perioder, att man ska äta bara under en kortare tid av dygnet. Så jag äter inget före klockan nio på morgonen och inget efter klockan fem på eftermiddagen.

-Oj, men är inte det besvärligt?

-Alltså det är ingen benhård lag, jag kan göra undantag, som nu när vi har jobbat under extrem press eller om det är ett kalas eller så, men i princip. Mitt ”matfönster” är åtta timmar av dygnets tjugofyra. 

-Hm, intressant, det där ska jag googla på, jag måste också börja tänka på sådana där saker innan det är för sent. Jag passerar ju snart trettio ha, ha! Det verkar hjälpa dig att hålla vikten om inte annat, eller tränar du också …?

De hade kommit fram till salladsbaren mitt i varuhuset, så frågan fick bli hängande i luften.

-Jag brukar ta en bakad potatis med skagenröra här ibland, och ta med hem, det får bli en sån och en alkoholfri öl för mig. Vad vill du ha? Det finns flera olika sallader att välja bland, kyckling, tonfisk, skinka och ost …

Han tog fram firmans betalkort ur mobilfodralet.

-Jag provar det du tar. Har aldrig ätit det förstås, men om du inte har dött av det så …

-Okej! Du kommer att gilla det tror jag. Jag brukar byta ut morötterna mot soltorkade tomater. 

-Som sagt jag kopierar dig.

Hon log sitt allra mest intagande leende, det där som han inte hade något som helst försvar mot. Han fick anstränga sig för att inte ta om henne och lyfta henne från golvet, snurra ett par varv och …

-Alltså, det där med träningen?

Hon såg genuint intresserad ut, men ställde frågan med munnen full med mat.

-Nja, är det ens någon idé i min ålder om du menar bygga muskler, få upp flåset … 

Han väntade inte på något svar. Elda såg ut att njuta kopiöst av anrättningen. Hon ummade bara och gjorde en gest åt honom att fortsätta.

-Jag spelar ju golf då och då, cyklar ibland och då blir det rätt långt, jag jobbar i trädgården och jag tar långpromenader några gånger i veckan, alltså fyra kilometer så där. Hemma kör jag faktiskt lite med gummiband varje dag, på morgonen. Tränar armar och bröst, fast lite light version …

-Och allt det där gör du utan din fru?

-Ja, du vet ju hur det är, hon är ganska slut i kroppen. Hon har för mycket smärtor för att göra något alls utöver det absolut nödvändiga. Vi gör nästan aldrig något tillsammans … Så har det ju varit de senaste tjugo åren …

De pratade lite om livets motgångar och avslutade sin måltid. Elda berömde maten i starka ordalag. Hon hade aldrig ätit något liknande och hoppades att någon skulle ta upp konceptet i Tirana. Det skulle garanterat bli succé. Ölen? Hon ångrade att hon inte tagit vatten.

De första dagarna efter Eldas besök och den otroligt intensiva veckan av stenhårt arbete, kände David en aldrig tidigare upplevd tomhet. Trötthet också naturligtvis, men det var tomheten som liksom tog struptag på honom. I stället för att kasta sig över arbetet med att förbereda en övertygande presentation för ledningsgruppen, tog han kompledigt och satte sig bara i sin mancave på övervåningen i villan och grubblade. Livet skulle aldrig komma att bli detsamma. Det visste han bara. Hade han inte redan gett bort en del av sitt hjärta till en person som var trettiofem år yngre! Hon uppfyllde i stort sett varje minut av hans tid. Det var plågsamt och förvirrande. Vad skulle han ta sig till? Allt talade för att han fått en knäpp. Borde han söka hjälp? Han kunde ju inte prata med Inger om det. Man säger inte sådana saker till sin fru. Självklart var hon medveten om alla de brister som fanns i deras relation, men att komma med något sådant här, utan att veta något om vad han ville ens med nästa dag, nej, det var helt uteslutet. Det fanns ingen att anförtro sig åt. Barnen? Självklart inte! De skulle idiotförklara honom omgående. Pappa? Inte en chans. Deras relation var verkligen inte på det planet. Visst, det skilde bara nitton år, men de var inte förtrogna, inte på det sättet. Snarare rivaler om vackra kvinnor …  Så hade det faktiskt varit galet nog. När Evald varit i fyrtioårsåldern. På riktigt. Pappa var inte den trogna typen. I alla fall inte förr. Nu var han omgift med en dam jämngammal med honom själv och närmast under hennes skosula. Åldersskillnaden dem emellan var sexton år. Han hade verkligen genomgått en otrolig personlighetsförändring sedan hon kommit in i hans liv. Adopterade hennes två döttrar när deras pappa dog. Det hade han aldrig berättat, det skedde under största hemlighetsmakeri. Nej pappa litade han inte på, definitivt inte hans omdöme i hjärtefrågor. 

På onsdagen tog han sig samman och gick till jobbet. Han hade inte haft någon kontakt med Elda. Inte ett livstecken från henne och själv visste han inte hur han skulle bete sig. Nu gällde det att ta sig upp ur den här deppigheten, spotta i nävarna och bete sig som den affärsman han var! Han hade faktiskt skickat avsiktsförklaringen till översättningsbyrån på måndagen, så den skulle han ha i handen på fredag. En vecka hade de fått på sig, inte en dag till, det fick kosta. Två kronor per ord skulle de ha för att lägga allt annat åt sidan. Han hade tyckt att det var värt det.

Han blev hjärtligt välkomnad på kontoret. Han hade ju inte synts till på en och en halv vecka. Medarbetarna omringade honom och uttryckte med stor värme att han varit saknad och att de var sprickfärdiga av nyfikenhet. Han måste berätta allt! ”Hur var hon, hade det gått bra, fanns det en plan …?” Vad är det här, tänkte han, de har ju varit minst sagt ointresserade tidigare. Hade det hänt något som han inte kände till? Lite omtumlad blev han överdrivet formell.

-Jag tänker föreslå VD att vi ses i konferensrummet vid tretiden, efter fikat. Det blev faktiskt något av arbetet. Jag är nöjd och förväntansfull. Jag kommer inte att kopiera upp exemplar på avsiktsförklaringen än. Vi kommer att gå igenom den i sin helhet på smartboarden. Det vore katastrof om den hamnade i fel händer. Inte så att jag misstror någon här, men vi måste alla iaktta största försiktighet. I min värld är det här projektet hemligstämplat, inte ens Elda har en kopia på manuskriptet. Översättningsbyrån är färdiga med den engelska versionen på fredag, de har får skriva på ett sekretessavtal som skulle skicka dem i konkurs om de bröt det.

Han tog plats vid sitt skrivbord och sade till sin sekreterare att inte släppa fram några samtal, inga utom från Telga om de skulle höra av sig. Timmarna fram till eftermiddagsmötet måste han ägna åt att komplettera presentationen med foton på lediga fastigheter i Tirana, lite lösa kalkyler som inte fanns med i avsiktsförklaringen och med något foto på Elda. Han tänkte ta god tid på sig att beskriva henne som person och hennes kvaliteter. Det fanns verkligen mycket att säga. Hon var nyckeln till framgång. Det hade de inte anat tidigare, men han var övertygad, hon var en oslagbar resurs. 

Ledningsgruppen bestod av VD Torsten Stridh, kontroller Lisa Eld, produktcheferna Lars Lagerbielke och Urban Larsson, försäljningschef Bertil Ståhl och av honom själv, inköpschef David Brorsson. När de alla var samlade i konferensrummet, inledde David med att lägga upp en bild av Elda på smartboarden. Utan någon kommentar. Ingen annan sa något heller. Alla vände sig bara mot David med frågande uttryck i sina ansikten. Efter en lång konstpaus sa han lite teatraliskt

-Låt mig presentera Elda Kosta, produktchef på Telga. Hon är 29 år och studerar ekonomi på universitetet i Tirana vid sidan av sin heltidstjänst i företaget. 

-Inte undra på att du gömt henne under hela veckan, sa Lars, hon är ju snygg som fan, men bara ett barn …

David avbröt honom.

-Jag skulle önska att vi kunde avstå från grabbretorik den här gången. 

Han spände ögonen i Lars och fortsatte

-Ni får helt enkelt lita på mitt omdöme. Jag skulle kunna använda hela mötet åt att berätta om den här människans intelligens och kunnande, men jag vill hellre gå rakt på den avsiktsförklaring som vi jobbat fram på rekordtid, en produkt som vi är mycket stolta över. Det jag kommer att visa de närmaste två timmarna är inget mindre än en marknadsrevolution och vi kommer att gå i spetsen för den. Landet och branschen behöver privata, kapitalstarka initiativ med investeringsbanker i ryggen. Det måste bli slut på planekonomisk galenskap i vår del av världen. Det är ofattbart att det tillåtits pågå in i våra dagar, decennier efter kommunismens sammanbrott. Jag tror stenhårt på planen och jag tror att ni kommer att hålla med mig. När jag är klar med dragningen vill jag att ni ställer frågor, det finns massor så klart och jag kanske inte kan svara på alla, men vi har tänkt på det mesta, det finns inga allvarliga brister i den här avsiktsförklaringen, den ligger helt rätt i tiden som ni kommer att förstå.

Han lade upp sida efter sida av planen på smartboarden. Varje bild fick ligga uppe tillräckligt länge för att gruppen lugnt skulle hinna läsa igenom texten. Innan han bytte bild, kommenterade han vissa nyckelpunkter, sådant som han ville skulle ligga kvar i medvetandet. Hela dragningen tog något kortare tid än beräknat. Efter sista bilden öppnade han för frågor.

Torsten skruvade korken av en flaska mineralvatten och ville veta hur det var tänkt med tygerna. Fanns det förutsättningar för tillverkning av materialet i Albanien idag.

-Nej, det gör det inte och jag är inte alls säker på att det är vägen framåt. Vi har utgått från att produktionen i Albanien ska gälla den färdiga produkten. Vår tanke är att tygerna ska importeras från Afrika, i alla fall i etableringsskedet, förutsatt att de kan få fram mängderna. Elda hade med sig prover som var vävda i Kenya och Ghana, fantastiska bomullstyger! Sådan kvalitet finns inte någon annan stans, inte till de priserna. Du kommer aldrig att behöva stryka en skjorta mer i hela ditt liv, de skrynklar inte helt enkelt, otroligt! Viktig fråga Torsten, vi kommer att behöva lägga ner mycket jobb på just detta. En resa till Afrika är något av det första vi måste planera in. Klart är att det inte finns samma möjligheter att få statliga subventioner där för några investeringar, om inte FN är intresserade … det har vi inte ens … ja, som ni ser, det öppnar sig nya fält ju mer man synar den här idén …

-Jag måste få en kopia på det där, sa Lisa, det vore oansvarigt att släppa igenom siffror som jag inte fått tillfälle att djupstudera.

-Du kommer inte att få kopia på hela avsiktsförklaringen, men jag kan kopiera de delar som rör finansiering och resultatförväntningar. Låt mig nämna i det sammanhanget att vi har anledning diskutera en börsintroduktion före årsskiftet. Det finns bäring för det, mer än väl och vi behöver privat kapital, delägare helt enkelt, som jag ser det. Lisa, hur du än ser på siffrorna, de är försiktiga prognoser och ändå superintressanta. Verkligheten, det jag tror, det vi tror, är att det inte finns någon gräns …

Han sneglade på Torsten som hade frusit i en gest med flaskan halvvägs till munnen. Han var helt klart överraskad, det kunde ingen undgå att se, satt bara där och gapade. 

Torstens hjärna gick på högvarv. Börsen? Det hade aldrig nämnts tidigare. Han kände sig förbigången och borde slå näven i bordet, men samtidigt började det gå upp för honom att det här inte var något man bara kunde avfärda som ett hugskott av en människa som ville göra sig märkvärdig. Davids idé var sensationellt bra, hela presentationen hade bevisat det. En plan började ta form inom honom.

-Hur var hon i sängen, frågade Bertil.

Det var typiskt honom. Säljare. De verkade bara ha en sak i huvudet. Hans jargong var välkänd på företaget. Och accepterad. Han fick vara en grottmänniska. Det fanns en viss charm i det anstötliga.

-Det skulle du bra gärna vilja ha en utläggning om va, jag hade inte väntat mig något annat, men jag blir dig svaret skyldig, du ska få våndas, men en sak ska du ha klar för dig, hon spelar i en helt annan liga än allt du har erfarenhet av och ju förr du slår henne ur tankarna, desto bättre. 

David kände genast att hans svar var aningen för långt, aningen för hätskt och alldeles på tok för avslöjande.

-Förlåt då, jag visste inte att du hade så varma känslor för henne, men är inte du lite för gammal … och lite för gift …?

-Som sagt, tagga ner när det gäller Elda, förresten kanske du aldrig kommer att se röken av henne …

Torsten harklade sig och tog till orda

-Tack David för en lysande genomgång. Du är värd en eloge. Imponerande! Det finns tydligen inga fler intelligenta frågor. Jag har fotat varenda sida du visat och kommer att ägna några dagar åt att nagelfara innehållet tillsammans med min affärsmentor, en hemlig resurs jag har i rockärmen … Du förstår säkert att allt du tar fram som anställd här tillhör företaget, men för all del, det kan vara klokt att så få som möjligt förfogar över planen. Jag skulle vilja att du kommer in på mitt kontor det första du gör i morgon bitti. Tack för idag alla, vi avbryter här och återgår till vardagslunken tills vidare.

Han reste sig och lämnade rummet, fortfarande med den halvt urdruckna flaskan i ena handen och demonstrativt viftande med mobilen i den andra.

David hade en lite olustig känsla i kroppen när han satte sig i besöksstolen på Torstens kontor. Han visste inte varför, men det var som en föraning om något oönskat, främmande och hotfullt.

-Bra, jag ska gå rakt på sak David. Jag är verkligen imponerad. Ni har gjort något närmast övernaturligt. Som du vet har jag aldrig trott på idén, men nu … jag inte bara tror på den, jag tror på den så mycket att jag tar över projektet härifrån. 

-Tack, men vad menar du, tar över …?

-Jag är VD, det yttersta ansvaret är mitt. Enda sättet för mig att ta ansvar för en så stor satsning, är att jag själv sätter mig bakom ratten.

-Och vad innebär det i tydliga ordalag?

-Jag tar över direktkontakten med Elda och Telga. Du och jag åker ner i nästa vecka och informerar om saken samtidigt som vi bekantar oss med verksamheten på plats.

-Du tar över? Jag då?

-Jag vill att du tar hand om, ska vi säga marknadsföringen, det vill säga att du säljer in idén hos politikerna. Det här är stort, vi måste ha med oss politiken, förstår du? Jag vet att du har kopplingar och kontakter inom både KD och Moderaterna så väl som hos sossarna. Börja bearbeta dem och se till att de krattar för dig i EU. Vi måste jobba på flera fronter och jag ser ingen annan som kan göra det jobbet. Jag tar hand om allt på hemmaplan och kopplar på produktfolket. Du får ansvar för att föra ut visionen i dom fina salongerna, hos lagstiftarna, hur låter det?

-Jag har väl inget val antar jag?

-Nej, det är rätt uppfattat. Kontakta Elda och fixa detaljerna för ett besök nästa vecka. Det blir du och jag som åker. Du behöver inte berätta om hela orsaken till vårt besök, vi tar det på plats. Säg att vi vill ha varsitt enkelrum på stans flottaste hotell!

Som bedövad lämnade David det korta samtalet. Han borde egentligen vara eld och lågor över förtroendet att lobba bland politiker, något han inte hade särskilt stor erfarenhet av, men Elda, han skulle kanske aldrig mer se henne efter nästa vecka … Vid den tanken kände han en gränslös sorg. De hade ju hittat varandra på ett så förunderligt och närmast magiskt sätt. Det var ju inte bara det här med projektet så som det var beskrivet i avsiktsförklaringen. De hade ju på något sätt dragits ut i en värld av visioner och drömmar som inte gick att förmedla till någon annan. Hela den andliga värld som öppnats, helt oväntat, efter många års vandring i ”öknen”. Det kunde inte vara en tillfällighet att de hittat så många starka beröringspunkter redan från allra första början. Hon hade ju väckt honom till liv på så många sätt. Som gudagivet. Hur skulle hon reagera? 

Mitt i hans självömkan och sorg, ringde det i mobilen. Det var Elda.

-Hej Elda, vilken överraskning att du väljer att ringa, tack igen för din otroliga insats förra veckan. Jag presenterade hela planen för ledningsgruppen. Jag ska inte säga för mycket, men jag tror bestämt att vi har väckt en del uppmärksamhet. Hur mår du? Vad har du på hjärtat? Det har väl inte hänt något …?

-Nej, nej, jag har egentligen inget ärende, jag förstår att det tar lite tid innan det finns något konkret att rapportera. Jag ville … jag ville bara höra din röst och … och höra hur du mår …

Han blev tyst i flera sekunder, kunde liksom inte fatta … alltså, den känslan … hur …

-Wow, Elda, vet du vad som just hände?

-Nej.

-Mitt hjärta höll på att stanna … 

Han sa det överdrivet skämtsamt för att inte avslöja sig.

-Ha ha, eller förlåt, det var inte meningen, jag vill bara att du ska veta att allt som hände förra veckan kommer att vara ett behagligt minne för resten av livet.

-För mig också, så är det. Du, jag kan lika gärna ta det här med dig nu, när jag har dig på tråden. Torsten, vår VD, vill att han och jag åker ner till er i nästa vecka. Han vill se ert företag, träffa er ledning och ja, du fattar, skaffa en pusselbit till. Det är ett viktigt beslut vi måste ta.

-Åh vad roligt! Jag ordnar allt. Jag kan kolla flighter från Stockholm, boende, transporter och allt som behövs. Jag hör av mig senare under dagen. Hur länge …

-Det måste bli en snabbvisit. Jag tror att bästa förbindelsen är över Wien och att vi landar mitt på dagen. Kolla om vi kan ta en lunch när vi anländer, att vi använder eftermiddagen åt att besöka era anläggningar. På morgonen dagen efter vill vi att du äter frukost med oss på hotellet innan vi åker tillbaka på eftermiddagen. Du kanske hinner visa oss något av Tirana? Det vore fint om du kunde ta oss till flygplatsen i god tid före avgång.

-Okej, jag tar tag i det direkt. Vi hörs senare.