Frågan hänger kvar i luften,
som en rök som aldrig skingras,
som en viskning utan avsändare.

Om vi precis förlorade något,
var det någonsin vårt?
Var det en skärva av en helhet,
eller bara en spegling av en dröm
som aldrig skulle hålla för beröring?

Och om vi skapade något,
vad är det då som andas i hörnen,
som kastar skuggor utan ljus,
som vibrerar i väggarna
som om de plötsligt lärt sig lyssna?

Kanske var det aldrig meningen att byggas,
kanske skulle det aldrig ha formats,
en tanke som gled ur handen,
en tyst konstruktion av tvekan och hunger.

Eller så är det precis nu,
precis i detta andetag,
som vi står på randen av något
som inte längre kan göras ogjort.