Frågan hänger kvar över havet,
som dimma innan gryningen,
som ett eko som inte vet
om det kommit eller försvunnit.

Den blå pojken står vid strandkanten,
ögonen sveper över vattenytan,
som om den kunde ge svar
eller åtminstone en spegling
av det som just gick förlorat.

Om vi släppte taget,
sjönk det då eller flöt det vidare?
Var det en våg som bröt sig
mot något större,
eller en tyngd som drogs ner
och försvann utan vittnen?

Och om vi skapade det,
varför rör sig skuggorna i djupet
som om de redan fanns där innan?
Varje krusning ett andetag,
varje svall en påminnelse
om att vissa frågor sjunker,
andra guppar envist kvar.

Pojken sträcker ut handen
mot en horisont som inte svarar,
havets andning är långsam,
vattnet vaggar det namnlösa,
och det vi tappade,
det vi byggde,
driver vidare,
utan att fråga oss om det borde.