Rödsprängda ögon men ingen bryr sig
En svag doft av urin vilar i luften
Sitter fast i väggarna

Här ligger tickande klockor
Har ont. Kräks. Blöder. Förvirrade och vissa rädda.
Huden är tunn och färgad av ålder. Inte alla.
Undrar om ni kan höra mig. Var är jag?

Hon gråter på toaletten, försöker samla sig. Självtvivel, maktlöshet, bedrägeri, atrocitet. Magen gör ett sugande ljud men det är betydelselöst i rummen dit solljus aldrig når.

Någon går hem tillslut, står inte ut. En annan blir besviken, en annan glad.
Många vantrivs, några skiner. Vistas i känslan av ens oumbärlighet. Men du är utbytbar.

Kanske kan vi ta en paus? Något brådskar, gå inte. Trösta honom. Förklara för henne. Svällande tårar rullar ner för barnets kind. Kvicka steg ekar mellan båsen och skänker hopp men även ängslan.

Flackande blickar och vankande kroppar. Kroppar som smärtar, krymper, svälter. Det tar aldrig slut här.