Min älskade lilla vän

du var min och jag var din

i hela ditt liv

och nu långt efter

det... 

*

Ett rum höljt i dunkel

så tyst och stilla

neddragna persienner

två stolar vid fönstret

på bordet en liten ljuslykta

och rosa blommor 

det var fridfullt

så fint ordnat

för ett sista farväl

vi satte oss där

min yngsta bredvid

med armen om mina axlar

och du i min famn

tätt intill mig, nära nära

med lilla nosen 

inkilad under min tröjärm

du var så lugn

jag var förtvivlad och orolig

men så tacksam 

för tryggheten du fann

i min famn, min röst och doft

inlindad i mjuka filten 

hemifrån, din favorit

ömt viskade jag kärlek

ditt namn och ord du kände

kysste ditt lilla huvud

lugnt smekande

fast jag själv var så rädd

så kom de in, vänliga

ödmjuka inför vår sorg

och din värdighet

gav dig första sprutan

den som gjorde dig så trött, 

så trött, din lilla kropp

slappnade av, sjönk ihop

i min famn

jag höll om och grät

viskade, du kan sova

jag är här hos dig

mitt hjärta brast

nu fanns ingen återvändo

det var så hemskt

och jag kände stor skuld

önskade jag kunnat

göra annat, inte det här

men du var så sjuk

jag försökte hålla igen 

mina tårar, ville inte oroa

bara ge kärlek och trygghet 

och minnas det fina

för att aldrig glömma Dig

din päls var så mjuk

så len under mina händer

fortfarande varm

så levande, så mycket du

min älskade lilla kisse

min finaste vän

min ljuvliga sötnos

min lilla lillan

du var min älskling

och kommer alltid, 

alltid att vara

någon kom in 

i vårt rum igen

jag orkade inte svara

bara nickade

på hennes fråga

hon gav den sista sprutan

och med dig i mina armar

såg jag genom tårar 

ljusets låga svagt fladdra till

som om en liten vindpust

just passerat

och jag undrade sorgset

om det var nu, som du

gav dig av

      - Nu har hjärtat slutat att slå, 

sa hon stillsamt

med stetoskopet vilande

emot

din lilla kropp