Samhällsmaskineriet bara
måste fungera
och snurra på i hyperhastighet.
Hur den enskilda människan
mår är inte prioriterat.
Det går faktiskt att springa ifrån sorgen
och ångesten in i nya fantastiska möjligheter.
De blinda och döva människorna på stan.
Det går inte att andas i detta limbo.
Förställning, godtycke, svek är
normaliserat i ett samhälle på väg att gå under.
Djävulen skrattar infernaliskt i en grotesk
surrealistisk mardröm.
Den ryska säkerhetstjänsten stalkar mig
eftersom Jorden snurrar åt fel håll i enlighet med Einsteins relativitetsteori med mjukglass.
Det är i själva verket 1945 i juli och den ryska armén jagar Marilyn Monroe västerut med en Van Gogh satt på undantag under David Bowies konsert på Ullevi i juni 1983. Hur ska man kunna hitta hem när man totalt har tappat bort sitt ursprung? Man kryper fram i skogen.
Mitt svarta hjärta
drömmer om en helt annan verklighet med kärlek, glädje, medkänsla, rättvisa och passion.
Mitt blixtrande svarta hjärta
längtar efter att äntligen få komma hem.
Centrifugen bara går fortare och fortare.
Är det så konstigt att folk tar till våld?
Vi har det samhälle som vi har förtjänat.
Är det så konstigt att folk blir psykiskt sjuka?
Är det så konstigt att samhället spårar ur när politikerna helt saknar medkänsla och respekt?
Samhällsmaskineriet bara
måste fungera och snurra
på i hyperhastighet.
Hur den enskilda människan
mår är inte prioriterat.
Mitt blixtrande svarta hjärta
slår en bro mellan då och sen
rakt in i kärlekens välsignelse.
De svarta apornas melodifestival.