om livet var en existentiell absurditet om om livet var en plats som ständigt fördröjde sin undergång med ritualer, språk och återvändande meningslösa rörelser om om livet var en melankoli som inte var nostalgisk utan snarare post-apokalyptisk om livet var det som befann sig efter katastrofen utan att veta om det om om livet var kropp och dess vätskor var den renaste formen av politik om om livet var språk som famlar i mörkret, tecken som går på tomgång, och det enda som fanns var att det fortsatte babbla bla bla bla om om livet var i utkanten, både fysiskt och mentalt och ibland stannade upp, ryckte på axlarna åt det absurda i att ens reflektera över sin egen position och sen gick vidare vidare vidare om om livet var obekvämt för både sig självt och sin omgivning om det var en existentiell provokatör med en rastlös hjärna och en känslighet som ofta döljdes bakom en vass, cynisk blick på världen om om livet var en frivillig marginalitet, en motståndshandling mot det som var samtidens likgiltiga medelmåttighet om om livet var att sky all form av bekväm konsensus om om livet var ett samhälle som ännu inte fanns, en estetik som alltid låg bortom horisonten, en vrede som aldrig fick slockna om om livet var något som ständigt ifrågasatte, motsatte sig och existerade i periferin, som en aktiv kraft av motstånd och transformation om om alla dessa om samlades ihop och effektuerades gav dom kropp åt dom sista timmarnas dandy