Fotbojan skaver inte längre mot huden.
Släpar inte längre en tung kula efter mig.
Idag fick jag hjälp att bryta mig fri från dess kedjor.
Och för det är jag evigt tacksam.
Minnena och dess ärr kommer blekna. De äger mig inte längre.
Lättnaden är obeskrivlig.
Förut var jag inlåst.
Efter jag kom ut var jag ännu fångad.
Infångad i min egna bur.
I huvudet skräcken inte längre pulserar.
Kroppen är inte avstängd.
Jag kan känna känslor.
Mina egna känslor.
Vågar vara i kroppen och stanna i känslan att vara jag.
Vem är då jag?
När jag hela tiden försvinner i en värld.
En värld som jag inte tillhör.
Vill tillbaka till mig själv.
Mitt sanna jag.
Och jag tror.
Mig känna.
Jag är på rätt väg.
Att få vara.
Lycklig.