Har tänkt på det länge: Vi startar en sekt! Vi börjar med att skaffa en stark auktoritär ledare. Det blir jag.  Ledaren, alltså jag, har absolut tolkningsföreträde och styr både lära och beteende. Vi gör sen en sluten gemenskap. Vi isolerar oss mentalt, socialt och fysiskt från omvärlden. Det är viktigt att kritik utifrån ses som hotfull och något som måste slås ner kraftigt. Vi ska också vara medvetna om att vi är utvalda och alla andra utanför är vilseledda och mindervärdiga fiender. Jag tar total kontroll över allt: klädsel, relationer, yrkesliv, sexualitet, osv. Ledarens, alltså min, ideologi är fast och får inte ifrågasättas. Kritik betraktas som förräderi. Vi i den innersta kretsen håller kvar de andra medlemmarna genom skuld, skam, hot om uteslutning eller andlig undergång. Om någon medlem får för sig något som inte är i samklang med ledarens, alltså min, lära, så ska de resolut slås ner (det gäller både tankar och individer). Vi kommer alltid att premiera lydnad framför individuell reflektion. Nya medlemmar lockas in, ofta under positiva förtecken, och indoktrineras sedan hårt utan att de vet om det. Att lämna gruppen ses som ett svek. Uteslutna förlorar sina vänner, familj och social trygghet. Vi ska också utveckla en egen språkstil med interna begrepp och förkortningar som tvingar ihop samhörigheten och som ingen utanför förstår. Jag var ganska så säker på det här med att starta en sekt men så kom jag att tänka på det där som geniet Graucho Marx sa: "Jag vägrar gå med i en klubb som skulle acceptera mig som medlem." Jag tänker också att jobbet inom akademin i stor omfattning inkluderar de grejer som ska vara med i en sekt. Så nu är jag inte längre så säker på det där med att Vi startar en sekt!