Vad betyder ångest? Jag skulle beskriva ångest som att gå runt med en liten sten i skon hela dagen, ha på sig lite för små byxor så de klämmer till för hårt över magen, som att ha solen i ögonen vart man än vänder blicken. Fast stenen i skon som klämmer var från början bara ett litet sandkorn, men eftersom ingen ville kännas vid sandkornet så ville den göra sig hörd. Den tänkte, varför hör ingen mig? Jag vill inget illa, jag vill bara bli sedd. Jag kräver inte mycket, förväntar mig mindre.

Så stenen bestämde sig för att den behövde bli större, den får ingen luft i skon, det är för trångt. Det är så jädrans trångt. Tungt att bli trampad på hela dagen, det enda den vill är att få komma ut, ligga i solen, se barnen skynda sig ut på skolgården när klockorna ringer. Klockorna har ringt länge, men barnet släpps inte ut. Skolgården är tom.

Barnet tillåts inte syre, tillåts inte solljus, tillåts inte springa efter sina drömmar bortom skolans värld. Barn är bra på att drömma, fantisera och längta. När det vuxna barnet inte leker med det lilla barnet uppstår ett skavsår. Barnet vill men det vuxna barnet låter den inte avsluta meningen. Det vuxna barnet är strängt, barnets röst stark. Ett barns skratt får leenden att spricka upp i ansiktena som tittar på. Skratt har en läkande kraft, men med tiden kvävs barnet och tiden kan inte längre läka alla sår. Efter ett tag slutar barnet försöka, tar istället emot ångesten. Ångesten blir nedstämdhet, nedstämdheten blir en depression, depression till ett stort avgrundsdjupt svart mörker. Tiden har tagit slut.

Barnet finns inte längre, det vuxna barnet tog död på det lilla barnet men insåg inte förrän det var för sent att det dödande hugget också dödade det vuxna barnet. Det fanns en oupptäckt men oundviklig symbios de två emellan. Ett band mellan gamla vänner. En outtalad hemlighet. När det vuxne barnet låste in barnet i skolan, fick inte heller den vuxna komma ut. Det vuxna barnet var ju tvungen att se till så att det lilla barnet inte gjorde illa sig, se till så att barnet inte smet ut, att barnet inte gick över bilvägen, se till så att barnet inte sprang, ensam iväg över skolgården. Det vuxna barnet tog sin uppgift på mycket stort allvar, den ville ju inte göra någon besviken. Ombesörjningen om det lilla barnet handlade inte om att ge barnet näring, en säng att ligga i, en famn att gråta ut i, utan att se till att barnet inte blev skadat. Skador var skrämmande, men ärren på grund därav fasansfulla. Det vuxna barnet, det logiska anti-barnet, insåg att utan skador uppstår inga ärr. För att B ska ske, måste A uppstå. För att rättsföljden ska inträda, måste rekvisiten vara uppfyllda. Rättsföljden av felsteg och oönskade möjligheter skulle aldrig inträffa om inga steg togs och inga önskningar formas. Med det försvann allt det fula, det läskiga. Inget moln på himlen så långt ögat kunde nå. Ingen himmel för ögat var blint. På skolgården lyste solen. Barnet lyste med sin frånvaro. Utan barn blir det ingen gråt. När ett barn dör gråter man. När barn ramlar gråter barnet. När byxorna går sönder blottar sig skrapsår och smuts i såren. Barn slår sig. Barn är naiva. Barn är utsatta. Barn dör varje dag, men barnet inom mig dog för längesen.

Det blev inte någon traditionell begravning för det lilla barnet. Barnet lades ned i kistan. Ovanför barnet spikades den sista brädan igen. Nyckeln kastades bort.

Inuti kistan var det kvavt. Solljuset var inte tillräckligt starkt för att ta sig genom springorna. Det luktade illa. Det kändes tungt trots den mjuka, vadderade bädden. Egentligen förelåg alla förutsättningar för en god natts sömn. Kistan var billig eftersom så lite material behövdes för ett barns kista. Den sparade pengen kändes hånfull. Vad ska man med pengar till när ett barn har dött? Döden tåls sig inte mutas. Det går inte att be om pengarna tillbaka för en tjänst redan utförd.

Bitterheten fyllde tomrummet i kistan likt en bakfylla med sitt gift. Giftet rann ut i marken. Barnet hade sprungit klart. Barnet fick aldrig springa över skolgården. Barnet vissnade. Barnet förmultnade. Barnet blev till jord. Barnet blev till en sten. Barnet blev ett sandkorn. Sandkornet var så litet att man knappt la märke till det. Sandkornet var så litet men ändå fick det vuxna barnet skavsår. Tänk att något så litet kunde bli så stort.