Jag känner Äcklet
dra mig ner i ett bräckligt
tillstånd av otillräckligt
spräcklig existens
aah, jag måste skära här
ärade verklighetsvägrare vågare
skärskåda
ågrensomöjligheterna
i min älskade hatade habitus
som en dammtuss med halsfluss på en nattbuss från Paris
bort från allt som är rederligt
sitter jag ständigt vid civilisationens rand
med chic utsikt
och känner skavet från en osynlig plikt
det här är en intellektualians värnpliktsbikt
jag passar inte ens
för vapenfri tjänst

för jag analyserar inga viner
inga röda vita tanniner
jag hamnar i bråk med karlen på rosébaren på Almedalen
bland kostymmoderater
och ostron musslor hummer tryffel
måste tvångsmatas en svamphatande vegetarian med skyffel

allergisk mot parfym och cigarettrök
mina läppar saknar rödhet
mina nyckelben saknar dödhet
klackar vacklar fastan hackar
min kropp är vulgär även i svartvitt
för jag har inga små bröst som häckar
nej jag har hägrande häckar
häcklat av skräckslagen finkulturserotik
svälten förvägrad i banalitetens mättnad
kroppen som existentiell kris
konsten sörjer

40-tal och 20-talet skriker
du ska älska oss
du ska dansa lindyhop
50-talet stämmer in och ropar
härmed åberopar vi vår rätt att du utropar
ikeamöblernas död i självgrävda gropar
vi ska regera i din innerstadslägenhet
där det bara får finnas performativ olycklighet
till tonerna av hjärtskärande piano i vinylpaket
vi kräver vithet, skönhet, skörhet, blekhet
ingen jävla blekfet
nöjd och glad optimist feminist javisst

våga vägra se det magiska i tillvaron
det enkla det barnsliga
återförtrollningen av din blotta existens
ångesten är det enda verkliga
aja
det kan jag väl köpa då

jag kan klä mig i svart, ha anemi
skriva poesi och sluka filosofi
jag lovar, Heidegger hänger i bokhyllans kotteri
på min spanska skrivmaskin
skriver jag enje till kritisk teori
och hinkar onamngivet rödvin
får jag vara med
får jag räknas
får jag räknas som
fin?