De hade satt kurs mot Arlanda vid tvåtiden på natten i Torstens bil. Austrian-planet lyfte 06.40. De satt i Business Class givetvis. Bilen hade de parkerat på Benstocken, ett bekvämt arrangemang. Efter en mellanlandning i Wien för ett uppehåll på lite drygt två timmar gick de in för landning på Albaniens internationella flygplats, Moder Theresa-flygplatsen. Klockan närmade sig 14.30. Det skulle komma att bli en sen och hastig lunch med ledningen för Telga. Exakt vilka som skulle närvara visste de inte, men självklart Elda och företagets VD, Indrit Serrano. Det var klart väder och både David och Torsten var mäkta imponerade av de höga berg som omgav platsen. Otroligt vackert! 

Terminalen var ganska liten och gav ett något gammaldags intryck. En del såg slitet ut. De hade bara handbagage med sig och passkontrollen gick blixtsnabbt. Inom några minuter var de ute ur terminalen och möttes av trettiogradig värme och gassande sol. Utanför entrén stod Elda och tre män i mörka kostymer. De såg stressade ut. De hade fastnat i en trafikolycka på vägen och blivit sinkade med en halvtimme berättade de efter sedvanliga hälsningsceremonier. Elda pussade inte på kind den här gången. Hon tog i hand på ett affärsmässigt sätt utan att visa några personliga känslor. David visste inte vad han hade väntat sig, men fattade omgående att det inte var läge för några vänskapliga överdrifter. Han kände igen kläderna. Hennes och Maurits. Den ljusblå dressen. Och solglasögonen. Han gav henne en uppskattande min. Hon verkade inte uppfatta den.

När de slagit sig ner i ena hörnet av den pampiga matsalen, reste sig Indrit Serrano, höjde sitt vinglas och hälsade dem välkomna på Albanska. Han var en jovialisk herre i gissningsvis femtiofemårsåldern, ganska kort och korpulent och med några grå hårstrån i det annars mörka håret. Han hade dagsgammal skäggstubb, något som verkade vara inne på de här breddgraderna. Han log med hela ansiktet och talade ganska högt och teatraliskt. Elda översatte.

-Det är en ära för oss att få ta emot er, våra nya vänner från Sverige, landet som vi beundrar högt och rent, demokratins och frihetens högborg i världen. Vi känner stor ödmjukhet inför att ni i oss ser en partner för nytänkande och utveckling. Låt er väl smaka av det bästa vi har att erbjuda i matväg och känn er fria att dricka ymnigt av vinet så att vi kan mötas utan hämningar och onödiga masker. Skååål! Han tömde det halvfulla vinglaset i ett svep och förväntade sig att alla runt bordet skulle dricka på samma sätt. Vilket alla gjorde, alla utom David. Han tog bara en liten klunk.

Indrit registrerade det och vände sig med en frågande min, först mot David och sedan till Elda.

-Indrit, sa David, tack för ditt hjärtliga välkomnande, men jag vill göra det klart från första början, jag kommer inte att dricka mer vin under vår lunch, jag är inte van vid stora mängder alkohol. Välkomstskålen får bli det vin jag dricker. Under resten av måltiden kommer jag att njuta av ert öl som jag hört mycket om. Elda har talat sig varm för ert lokala öl. Hoppas att ingen misstycker.

Indrit såg besviken ut, han kunde inte riktigt dölja att han såg det som ett etikettsbrott att inte inordna sig i den dryckeskultur som var hans. Han försökte fylla på Davids vinglas med ett överdrivet skratt som för att vifta bort den lite spända stämning som uppstått, men David satte upp handen och hindrade honom.

-Indrit, du får ursäkta, jag är äldre än du och jag tar ansvar för mina principer. Jag kommer att dricka Korca under resten av lunchen, mängder med Korca, haha!

Indrit satte sig ner synbart störd, men lät saken bero, i alla fall för en stund.

Maten var det verkligen inget fel på. För mycket bara. Grillat kött i alla de former, sötpotatis, sallad och röror i all oändlighet och rödvin till det. Det hade också kommit in flaskor med det lokala ölet Korca, som albanerna är väldigt stolta över, ett ljust starköl. Mineralvatten? Nej, något sådant syntes inte till. 

Elda presenterade de andra två männen. David lade inte deras namn på minnet. Som han förstod det var den ene fabrikschef och den andre någon slags tekniker. Ingen av dem talade engelska och det verkade inte som om de förväntades säga något alls under lunchen. De hade också placerats vid bordets ena ände. Med Elda som tolk började Torsten genast prata om projektet. Mellan tuggorna gick han igenom de grova dragen. Han sneglade då och då på fotona i mobilen.

-Vi har fått en mycket grundlig presentation av Elda, avbröt Indrit, jag tror att vi är helt uppdaterade. Låt oss istället tala om de oklarheter som finns och som kan ställa till problem längre fram. Vi är lösningsorienterade. Jag har jobbat i branschen i snart trettio år, jobbat mig upp den långa vägen. Det vi behöver är kapital, pengar. Inget annat i det här stadiet. Vi äger vår anläggning, eller rättare sagt, vi amorterar på lån, men det går bra, inga problem med det. Men vi är bara en liten aktör på Balkan med många seriösa konkurrenter. Vi behöver hjälp att expandera snabbt för att kunna förse er med varor, utan onödig fördröjning, vi tänker inte överge våra stamkunder.

Så där fortsatte det under hela lunchen. Det var Torsten och Indrit som pratade affärer. Elda tolkade och David lyssnade. Bara lyssnade. Indrit svepte det ena vinglaset efter det andra och skålade med sina underordnade som lydigt höll hans tempo. Efter en dryg timme bröt de upp, hoppade in i två bilar som stod och väntade utanför med chaufförer och allt. David fattade inte hur de här människorna kunde hålla sig på benen efter så mycket vin, men tydligen var de vana. Elda visade inga tecken på att vara påverkad, inte på minsta sätt. Hon rörde sig lika elegant och självsäkert som alltid. I utkanten av norra Tirana, utefter vägen mot Monte Negro, låg fabriken. Vägen var hyfsat modern och mycket trafikerad. Byggnaden var i två våningar och byggd av de lättbetongblock som var så vanliga här. Såg ganska nymålad ut i en ljust gul färg. Alla fönster var försedda med moderna jalusier. David visste att golvytan var totalt tretusen kvadratmeter. I dagsläget hade företaget inte behov av så stora ytor, men att de hade plats för fler maskiner, var en av anledningarna till att han valt dem som möjlig samarbetspartner. 

Rundvandringen inleddes utan omsvep. David hade varit beredd på det värsta, men han blev positivt överraskad. Det var rent och snyggt i produktionshallarna, både i tillskärningen och i symaskinshallarna. Ordning och reda. Allt på avsedd plats.

-Ser det alltid ut så här, eller har ni ansträngt er inför vårt besök?

Han ställde frågan till Elda.

-Vad var det, frågade Indrit. 

Elda berättade vad David frågat.

Indrit vände sig till David.

-Det har inte alltid sett ut så här, det måste jag medge, men sedan Elda kom hit har hon styrt upp inte bara flödet i produktionen, hon har också genomfört en miljöpolicy som alla följer till punkt och pricka. Idag känner vi alla stolthet över den miljö vi skapar tillsammans. Elda satsade också tidigt på att förbättra ventilationen i hela huset. Det kostade en slant, men det har betalat sig. Vi har ökat produktiviteten alldeles otroligt genom kloka insatser. Han tittade uppskattande på Elda och gav henne en tummen upp.

David noterade också att personalen, nästan bara kvinnor, såg välmående och glada ut, de verkade trivas. Alla var likadant klädda i halvlånga, blå klänningar med Telgas logga på ryggen. På huvudet hade de alla en likadant knuten sharlett. 

-Kan jag få prata med någon av sömmerskorna, frågade Torsten.

Utan att fråga Indrit tog Elda med dem alla fram till en ung kvinna som just börjat sy en kortärmad skjorta. 

-Du kan fråga om vad som helst sa hon efter att ha hört sig för med kvinnan.

-Är det något ni inte är nöjd med på den här arbetsplatsen, frågade Torsten. Rakt på bara.

-Nej, sa kvinnan, på engelska. Jag har arbetat här i två år och jag anser att jag har haft en otrolig tur som fått ett så bra arbete. Vi jobbar alla för varandra här och vi har till och med fått tillåtelse att organisera oss i en lokal fackförening. Jag vet ingen annan arbetsplats där det förekommer. Om det är något så tar vi upp det med ledningen. Och de är lyhörda och tacksamma för att vi samarbetar konstruktivt.

-Vems idé var det att ni skulle organisera er?

Kvinnan sneglade hastigt på Elda, men sa inget. Hon log bara menande.

Det tog ett par timmar att gå igenom anläggningen. David antecknade mycket av det han såg och hörde i sin mobil. Vid det stora konferensbordet gick han igenom allt och ställde kompletterande frågor.

-Vi har ju inte träffat hela ledningsgruppen och det är ju inte heller nödvändigt, men hur många av cheferna är kvinnor?

Indrit log. Var det ett besvärat leende, eller kanske generat …?

-Elda är enda kvinnan i ledningsgruppen men vi brukar inte kalla henne chef, vi säger produktansvarig.

-Aha, förlåt att jag frågar, men är det ovanligt med kvinnliga chefer …

-Ja, mycket ovanligt inom industrin och i många andra sammanhang. Faktum är att jag inte känner till någon på hela Balkan som har titeln chef eller pastor eller direktör eller … i skolans värld är det lite annorlunda, vi har en del kvinnliga rektorer och inom politiken kommer det fram en och annan kvinna som gör karriär …

Det här är en del av vår kultur, den har alltid varit patriarkalisk, och jag tror inte att detta kommer att förändras nämnvärt under lång tid, vissa synsätt är accepterade av den stora majoriteten och gamla värderingar ger en trygghet som inte ska underskattas. Jag anser mig vara en modern man som vill framåt och jag vill höja standarden på det mesta i vårt land och i regionen, men dessa gamla sedvänjor aktar jag mig för att utmana för mycket, det vore inte hälsosamt.

-Men Elda …?

-Med Elda är det annorlunda. Ingen regel utan undantag. Hon är en sällsynt begåvning på så många områden, vi erbjöd henne faktiskt ansvaret på grund av hennes självklara pondus, kunnande och visionära inställning. Ni kommer att förstå … Ja, därmed tänker jag att vi bryter för nu. En chaufför tar er till hotellet, Hotell Colosseo mitt i stan. De har en fantastisk uteservering där ni kan äta en club sandwich ikväll och njuta av folklivet. I morgon bitti kommer Elda och äter frukost med er på hotellet klockan åtta. Efter det ses vi här igen för ett kort möte om nästa steg och ansvarsfördelning, rapporter och avstämningar. Det är väl lika bra att lägga i högsta växeln från början, förutsatt att vi väljer att gå vidare i ett fullskaligt samarbete. 

Han sa ”vi väljer” på ett lite kryptiskt sätt, nästan som om han ville antyda att de skulle ha det sista ordet, att det var han själv och Torsten som skulle utvärderas och inte tvärt om. 

Frukosten på Colosseo var av det lyxiga slaget. En rikt tilltagen buffé med alla möjliga läckerheter. Det var svårt att välja, men med tanke på att de inte skulle se någon mat förrän på planet, passade både David och Torsten på att äta sig proppmätta. Elda, som sin vana trogen kommit i sista sekunden, var inte heller blyg. Ingen av de tre låtsades se yoghurten och flingorna, utan de gick direkt på brödet, den krämiga omeletten, småkorvarna, allt det kallskurna, dessertostarna och kaffet. När det var avklarat kastade de sig över plommonkompotten, croissanterna, sylten och mer kaffe. Till den tredje koppen kaffe blev det chokladmousse med vispgrädde. De sa inte många ord. David studerade Elda i smyg. Hon var helt koncentrerad på att äta. Som om hon aldrig sett mat tidigare. Hon åt inte med finess, snarare med lite för mycket mat i munnen hela tiden. Det var en märklig syn. Världens vackraste kvinna åt som en skogshuggare i Värmland! När hon inte märkte att en bit sallad fastnat mellan framtänderna, var David tvungen att försynt göra henne uppmärksam på att hon borde peta bort det. Det tog en stund av frågande miner innan hon fattade.

-Elda, sa Torsten efter den sista slurken kaffe, vi har viktig information idag. Vi kommer förstås att ta det med de andra på mötet senare, men vi vill att du ska veta redan nu vad som kommer att hända. Det är en ganska stor förändring och den kommer säkert som en stor överraskning för dig, men vi, eller rättare sagt jag, har landat i att det här är det bästa för projektet. När du får smälta det, kommer du säkert också att hålla med oss. Jag kommer helt enkelt att ta över den roll som David haft hittills, alltså att ha direktkontakten med dig och ert företag. David kommer att ägna sig åt att lobba, alltså att sälja in vår minst sagt revolutionerande idé bland politiker, marknadsfolk, influensers och andra nyckelmänniskor. Han kommer också att jobba med att få loss det kapital som krävs initialt. Förändringen sker med omedelbar verkan, jag ser fram mot vårt samarbete Elda. Han sträckte sig fram och la sin hand på hennes arm som hon vilade på bordet. Han lät handen ligga kvar så länge att David tyckte det var pinsamt.

Elda drog långsamt till sig armen och tittade Torsten i ögonen, samtidigt som hon petade bort mat mellan tänderna med tungan.

-Jag tycker inte att det är en dum ide alls, helt rätt skulle jag säga Torsten, var man och kvinna på rätt plats, det har alltid varit min paroll. Jag ser fram mot att få samarbeta med dig. Vi kommer att göra ett fenomenalt jobb. Du har erfarenheten och jag har de nya idéerna, eller hur?

David var inte alls beredd på den reaktionen. Hon var helt kall och saklig, visade inte på minsta sätt att hon skulle komma att sakna det otroliga teamwork som han tyckte att de visat prov på hittills. 

-Eller vad säger du David, du har väl inga invändningar?

-Nej, först tyckte jag att det var konstigt, men nu ser jag den självklara nyttan. Och eftersom du är så odelat positiv, är det säkert rätt väg att gå. En tydlig rollfördelning. Informationen till övriga om en stund kommer väl inte att innebära några problem?

-Nej, det kan jag inte tänka mig, dom har ju inga band till dig, dom litar helt på mitt omdöme.

David var förbryllad. Blandade känslor stormade inom honom. Han var inte helt beredd på allt som vällde in. Hur skulle han tackla den nya situationen? Först nu gick det på allvar upp för honom att beslutet var oåterkalleligt och att det skulle få oönskade konsekvenser. Han skulle troligen aldrig mer få se Elda, en insikt som skar som en kniv genom hans hjärta. Han kände omedelbar sorg och saknad. Samtidigt ville han inte att någon skulle förstå hur han kände innerst inne. Elda hade tydligt visat att hon inte hade minsta problem med att deras spirande vänskap skulle ta slut innan den ens hade fått en chans att bli något värdefullt. Han kände besvikelsen bränna inom sig. Vem var hon? Hon hade ju öppnat sig på ett otroligt sätt från första stund. Med värme och tillit. Han hade uppfattat det som att de redan knutit starka band. Att det fanns en overklig kemi mellan dem, inte minst andligt, kanske till och med en ömsesidig attraktion … Och nu? Kall som en fisk, till synes helt oberörd, ja till och med entusiastisk över förändringen. Usch, det kändes som att bli lämnad. En gång tidigare hade en kvinna lämnat honom. Det hade varit vidrigt. När hon demonstrativt glidit förbi honom, hand i hand med en annan kille, hade han trott att han skulle dö, att hans liv var över. Då hade han varit sexton år. Ändå satt förnedringen kvar som en brännskada, ett ärr som för alltid skulle komma att vanställa honom.

Mötet på Telga hade bara varit en formsak egentligen. Man hade skissat på en tidplan för det närmaste kvartalet och enats om rollfördelning och rapportvägar. Nu satt de med varsin kopp kaffe i avgångshallen för att lyfta mot Sverige. Boarding om trettio minuter. Elda, som skjutsat dem, satt med vid bordet. 

-Jag passar på att besöka ett visst ställe innan vi lyfter, sa Torsten och lämnade dem.

När de blivit ensamma ändrades Eldas attityd på en sekund. Hon såg honom rakt i ögonen. 

-David, jag betraktar dig som en nära och kär vän, jag önskar att vi håller kontakten även om vi inte rent formellt jobbar tillsammans. Vi kan väl mejla varandra, dela tankar och så …

Det var den Elda som han mött första sekunden på Arlanda. Hon fanns där bakom fasaden, varm, intensiv, längtande …

Han var helt oförberedd på förslaget och tusen tankar korsade hans hjärna med ljusets hastighet. På något oförklarligt sätt landade han i att inte verka angelägen, trots att han skulle kunnat slänga sig om halsen på henne av pur lättnad och glädje.

-Nej Elda, jag tror inte att det är en särskilt bra idé. Du är en mycket upptagen kvinna och jag vill inte att du ska känna att du måste hålla igång en distansrelation med mig. Du skulle ångra ditt förslag i längden. Det är bäst så här, våra vägar skils helt enkelt. 

Han kunde inte undgå att se hur en skugga av besvikelse liksom drog över hennes ansikte. Hon såg faktiskt uppriktigt bedrövad ut. Ljuset i hennes ögon slocknade tvärt vid hans ord.

I samma ögonblick kom Torsten tillbaka, så det blev inget mer sagt emellan dem. När de formellt och artigt tog adjö av varandra, var det med affärsmässiga handslag och hurtiga ”nu kör vi!” 

De första dagarna efter den korta albanienresan, var han riktigt nere. Han gick in i grubbel och svårmod. Inget kunde få honom att känna minsta livslust. Allt kändes fel. Relationen till Inger skavde rejält. Hon låg på och frågade vad det var med honom.

-Hände det något i Albanien, du har ju varit som en zombie sen du kom tillbaka därifrån. Något kan du väl säga, jag är i alla fall din fru. Inte för att du någonsin släpper in mig på riktigt, men jag blir orolig, du verkar deprimerad. Om du inte kan prata med mig, tycker jag att du ska ta kontakt med vården, så här kan det inte fortsätta.

-Äh, det är inget, förändringar på jobbet bara, Torsten kör mer och mer som någon slags diktator. Det här projektet, som helt och hållet är min idé, snor han åt sig och gör till sitt eget. Han var ju minst sagt kritisk när jag presenterade mina tankar för honom första gången, raljerade med mina radikala grepp inför ledningsgruppen som om jag var en idiot, men nu plötsligt, när han fattar att det hela innebär en guldålder för företaget, snor han åt sig initiativet och placerar mig ute i ruffen, i en situation där jag känner mig tafatt och vilsen. Jag, som är inköpschef, ska jaga pengar i byråkratiska labyrinter, medan han tar över min roll i den mest fantastiska utmaning vi någonsin varit i närheten av. Jag är sur bara och besviken, det går över.

-Jag förstår det där, men du går alltid ner dig så in i norden, blir tungsint och svår. Så fort något går dig emot tror du att hela världen hatar dig. Du uppträder som … är det bara Torsten? Du har jobbat med den där kvinnan från Albanien natt och dag utan att berätta något för mig. Jag vill veta. Hur fungerade erat samarbete?

-Det finns inget att berätta. Vi jobbade som slavar i en vecka. Det vi gjorde tillsammans är en sensation. Hon är inte ens trettio, men otroligt kompetent. Hennes man blev dödad, skjuten i någon slags klanfejd förra året, det är otroligt att hon ens kan stå på benen.

-Va, skjuten, men … hur … du har inte sagt något, det är ju fruktansvärt, hur mår hon då?

-Som jag sa, hon är otroligt professionell, clever … hon är kristen … så det är väl det som hjälper henne …

-Kristen, du menar riktigt? Märkligt. Har du något foto på henne?

Han tvekade. Ville inte. Men ville också, på samma gång. Det brände i bröstet.

-Ja, jag har en bild som jag kan … som jag visade ledningsgruppen vid presentationen. Dom fick ju aldrig tillfälle att träffa henne.

Han hämtade sin laptop och tog fram den allra första bilden i presentationen.

-Hoppla, oj, det må jag säga … din typ, otroligt vacker David och nybliven änka, hur …?

-Vi hade inte tillfälle att prata så mycket om annat än projektet och jag kommer troligen aldrig mer att se henne, som sagt, Torsten har tagit över den kontakten. 

-Hm, du saknar henne …?

-Nej, det gör jag inte, vi gjorde ett otroligt arbete tillsammans, men nu är det historia, livet går vidare och jag kommer att jaga politiker och beslutsfattare på högsta nivå, om jag kommer över grämelsen med att bli behandlad som skit av Torsten. Helst skulle jag bara vilja säga upp mig och göra något helt annat. 

Inger såg inte övertygad ut. Hon anade instinktivt att den där kvinnan påverkat David mer, mycket mer än han ville erkänna. Hon hade en medfödd förmåga att se rakt in i människor. Det var inte bara David som fått känna på det under åren. Många var lite rädda för henne. Kände sig avslöjade på något sätt. Hon var säker på att Davids tungsinne handlade om Elda, inte så mycket om Torsten som han låtsades.

Efter tre veckor gav han upp. Det hade ju ändå aldrig varit allvarligt menat. Han hade kört en chansning i hopp om att Elda skulle höra av sig och fråga om han verkligen menat allvar med det han sa på flygplatsen. Inte särskilt smart, det insåg han nu. Hon skulle inte ta kontakt, det var säkert inte något en kvinna gjorde i hennes kultur. Hmm. Enerverande egentligen, att människor är så fördömt olika. Det är ju helt omöjligt att veta hur de tänker på Balkan. Albanien var ju till helt nyligen en kommunistdiktatur, ett stängt land, men före det ett muslimskt land. Hur mycket fanns kvar av muslimskt tänkande i Eldas medvetande, i folks tänkande? Hon var kristen, visst, men ränderna går aldrig ur, eller gör de, alla? Kanske alla religioner i Albanien var mer eller mindre uppblandade med den muslimska moral som varit rådande i generationer. Tänk om samhällets oskrivna lagar hade sina rötter i den muslimska värdegrunden. Nej, det kunde inte vara den verkliga orsaken, Elda var en modern kvinna, intelligent och vaken, inte skulle hon låta sig begränsas av medeltida seder och bruk. Och den kristna tron, hur påverkade den henne? Det var hon som föreslagit att de skulle hålla kontakt. Hon ville ha en gift brevvän! Han fick ingen ordning på tankarna. Hade hon menat det på riktigt, eller var det ett sätt att visa artighet i hennes värld.

Osäker och nervös skickade han ett mejl till henne en tidig morgon.

”Kära Elda!

Jag hoppas att ni alla mår bra och att alla i företaget känner spänning och förväntan på de möjligheter som ligger inom räckhåll. Låt mig tacka dig igen för ett par fina dagar tillsammans med er, de betydde väldigt mycket för mig. Vad jag förstår är det klart nu, att våra företag kommer att gå in i det nära samarbete som du och jag lade grunden till. Det är svårt att förklara, jag hade inte trott att resan skulle göra ett så oförglömligt intryck på mig. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad det rör sig om. Det går inte en dag utan att jag tänker på Albanien, Tirana, företaget och alla de människor du är utvald till att leda.

Vilket intryck jag än gav dig på flygplatsen, uppskattar jag väldigt mycket vår relation och hoppas att vi kan fortsätta ha kontakt, även om jag inte längre är officiellt ansvarig för våra företagskontakter. Snälla du, förlåt mig för mitt korta sätt och min ohövliga attityd när du förde saken på tal. Jag ser dig som en nära vän och skulle hata att förlora kontakten.

Sköt om dig Elda.”

Det gick nästan en vecka innan hon svarade.

”Käre David,

Det var en stor ära för oss att ha er här. All tid som vi fick att samtala med varandra blev till stor hjälp och en möjlighet för mig att dela bördan. Tack så mycket för att du var så öppen och för att du lyssnade på mig. Jag tror att den relation vi byggt på kort tid är djupare än den formellt arbetsrelaterade. Jag ser dig som en nära, god och trofast vän. Så snälla, fortsätt att hålla kontakt. Kanske kan jag inte alltid vara snabb att svara, men jag kommer alltid att uppskatta dina mail och dina förböner. När det gäller det intryck resan till Albanien gjort på dig, tror jag att du har en del albanska gener i dig och att du, som du säger, är född på fel plats. Varför inte överväga att komma och bo i Albanien?

Gud välsigne dig min käre broder.

Med mycken kärlek i Jesus

E”

Milda makter! Han var tvungen att läsa mejlet tre gånger, innan han fattade att hon verkligen ville fortsätta ha kontakt. Men det religiösa avslutet? Och ”komma och bo i Albanien?” Han begrep ingenting. Det blev riktigt rörigt. Visst hade upplevelsen i bilen från Arlanda varit otroligt speciell, men han hade verkligen inte tänkt på att det skulle kunna vara det som hon kunde se som den främsta orsaken till en fortsättning. Var det så? Och varför … ”flytta till Albanien” … han hade aldrig trott att hon skulle kunna vara så motsägelsefull, ja rent mystisk … menade hon det rent bokstavligt och hur såg ett sådant arrangemang ut i hennes tankar? Eller var det ämnat som ett skämt? Det var omöjligt att luska ut hur hon tänkte.

Han hade tagit det lugnt. Ville inte ge henne intrycket att han önskade en tät brevväxling. Tiden hade gått tills hon en dag, den femte januari, ringde honom på mobilen. Han var just på väg att sätta sig i BMV:n efter ett besök i Gallerian då telefonen ringde. 

Han såg att det var Elda. Efter en stunds nervös tvekan svarade han.

-Hej Elda, är det du som ringer? Vilken överraskning. Har det hänt något, är du okej? 
-Ja, ja, jag är okej. Det är inget särskilt så …

Hur skulle han fortsätta? Han kände sig som en tafatt tonåring.

-Men blir inte det här väldigt dyrt för dig, sa han fånigt. 

-Nej, ringer ju på företagstelefonen, det kostar inte mig något, det förstår du väl?

-Ja just, det tänkte jag inte på. Vet inte vad som flög i mig … Vad har du på hjärtat, jag var inte alls beredd på att du skulle ringa …

-Ingenting egentligen, jag ville bara vet hur du mår, att allt är bra och så. Jag har inte hört från dig på ett tag.

-Jag, förstår. Tänk att du ringer, det var så oväntat. Men roligt. Jag mår bra. Bara bra. Nu!

De småpratade en kort stund. Han kände sig otroligt tafatt och osäker. 

Precis en månad senare fick han anledning att skriva.

”Kära Elda!

Hur har du det? Jag hoppas att ni alla mår bra. Vintern har fortfarande ett starkt grepp om vårt land. Du vet ju vad jag tycker om vintern och det är som om vintern bestämt sig för att straffa mig för min attityd.

Samma dag som du ringde mig på mobilen, halkade jag på vår yttertrappa och föll väldigt hårt på ryggen. Smärtan var obeskrivlig och den blev bara värre och värre de följande dagarna. Efter fyra dagar stod jag inte ut längre och togs liggande på bår till akuten. De gav mig smärtstillande inklusive morfin och lät röntga mig. Jag hade inte brutit något, så de skickade hem mig igen. Jag kunde inte ta mig ur sängen på egen hand, så jag blev liggande på rygg, i samma ställning i över en vecka! Den tjugonde januari var de tvungna att ta mig till sjukhuset igen med svåra smärtor. Fruktansvärda. Som en öppen eld mot min högra höft. Jag togs omhand och fick hjälp att komma över den värsta smärtan. I fredags, efter en vecka, fick jag åka hem igen. Jag kan inte arbeta på några veckor. Jag sitter tillbakalutad i en vilstol och går ibland försiktigt omkring i huset med kryckor. De skadade musklerna måste få tid att läka. Men tack gode Gud, jag blir bättre och bättre för var dag som går!

Jag proklamerar ett jubelår för Albanien! Tror jag börjar falla in i din andliga sfär lite så där … ja du minns säkert vad som hände i bilen …

Med mycken kärlek i Kristus, haha!

D”