Den dåliga självkänslans förbannelse som det var förr. Hur man störtar ned i mörkret där rovdjuren får vittring på en och hugger efter strupen. Med det sunda förnuftet vet man att man är värd väldigt mycket, men känslan säger något helt annat, som att vara fastbunden vid en lyktstolpe när man är 10 år gammal och ens plågoandar bankar en i huvudet med stenar. Lärarens självkänsla som också är låg. Hon slätar över händelsen och manar en till att tänka positivt för det var väl inte så farligt, se så upp med hakan vännen. Barndomens groteska mobbing satt i länge. Föräldrar som det inte gick att vända sig till angående mitt mående och min situation. Att bli jagad genom skogen av två påtända galningar. Mamma som med ett leende sa att det var väl inte så farligt och nu tycker vi att du ska vara glad. Det psykotiska sammanbrottet kom när jag var 21 år gammal efter många år av att stänga av, förtränga, kapsla in och locket på. Min vidrige styvpappa mobbade mig allvarligt, ett slag rakt in i själen. Det handlade överhuvudtaget om att man skulle vara glad, nöjd och väldigt tacksam, samt att alltid tänka positivt och optimistiskt. Jag visste i det långa loppet inte alls vem jag var. Slog sönder alla fönstren med ett perfekt basebollträ när gränspsykosen hade börjat äta på min förmåga att tänka och se klart. Jag fick sova i trädgården i tre veckor mitt i vintern. De glada socionomkärringarna som kom hem till oss började berätta om sina underbara liv och att jag måste börja tänka positivt och riktigt optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Du är 17 år gammal och vuxen nu så du måste skärpa till dig. Min pappa som begick självmord när jag fyllde 11 år vänder sig ursinnigt i sin grav. Min självkänsla och mitt hopp faller som en sten. Det existerar inte någon kärlek i den här sjuka och galna familjen och överhuvudtaget min omgivning. Ingen kan minnas vem jag egentligen är bakom det här skådespeleriet av välmående. Det psykotiska sammanbrottet är en personlig konkurs. Man är plötsligt ingen och ingenting och det finns ingenting som åtminstone kan dämpa det katastrofala helvetestillståndet. Självkänslan ligger på noll. Fyra år tidigare 1982 var vi några grabbar som tände eld på våran lägenhet så att hela radhuslängan brann upp. Polisen tog oss men slätade över alltihop med att vi är i puberteten, en känslig och hormonstinn ålder. Ni måste börja att tänka positivt och optimistiskt sa en polis, och vara glada, nöjda och väldigt tacksamma. Alla poliserna och brandmännen var så sprudlande lyckliga.
Vi satte oss i cykelrummet och sniffade kontaktlim och thinner och lyssnade på Jefferson Airplane och The Doors. Styvpappan hade tagit med sig ett sydamerikansk förkrympt människohuvud som tyckte var så roligt. Vi bodde i ett nödboende och mamma och styvpappan mobbade mig varje dag genom att behandla mig som luft. Jag brände ned nödboendet och min gymnasieskola också. Det var härliga tider i det avseendet men annars så mådde jag skitdåligt. Det kom hem en glad och mycket trevlig manlig polis som undrade när jag skulle upp med att elda. Örebro hade samlat ihop 1,2 miljoner kronor som de hade tänkt ge mig bara jag la av med bränderna. Självaste Landshövdingen bjöd mig på smörgåstårta på Slottet. Hon sa att jag är en riktigt fin kille som det kommer att gå bra för, bara du väljer att vara glad, nöjd och väldigt tacksam. Tänk positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Fyra år senare satt jag fullkomligt psykotisk i min lilla snuskiga etta i miljonprogrammet och funderade allvarligt på att begå självmord. Ulf Lundell var intervjuad på TV. Han måste vara helt skvatt galen han också. Ingen av mina närmaste, vänner och bekanta överhuvudtaget hörde av sig. Att promenera upp till Servus och handla var en Golgatavandring. Det var hösten 1986 och alla psykiskt sjuka individer var extremt hatade och avskydda. Folk jagade mig hem och det hjälpte inte att ringa till polisen. Psykiatrin gjorde människor ännu sjukare för att få utlopp för sitt hat och aggressioner. Jag existerar inte och har suttit och stirrat in i mina hemska tapeter i 6 timmar. Grannen en äldre man spelar Jularbo på sitt dragspel. Plus finsk tango. Jag borde naturligtvis cykla ned till akutpsyk. Men vad för någonting fantastiskt revolutionerande ska hända där? Jag är felaktigt diagnostiserad och får ingen medicin.
Avdelningarna är rena infernon av ångest och krossad framtidstro. Surrealistiska svarta mardrömmar av demonisk aktivitet. Jag börjar elda upp bilar på parkeringen här på det gravt dysfunktionella Tornfalksgatan vilket kapar topparna på min ångest och förvirring. Psykosens terror äter lilla som återstår av mitt jag. Blir jag jagad in i Varbergaskogen och halvt ihjälslagen. Intensivvårdsavdelningens dödsskräck där man vill bli av med mig eftersom jag är så allvarligt psykiskt sjuk. Den manlige högst obehaglige Doktorn manar mig att alltid vara glad, nöjd och väldigt tacksam, samt alltid tänka positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Vi lever ju i vårt älskade Sverige ett av världens främsta välfärdsländer säger Kung Doktorn och bjuder upp Sjuksköterskan till en härlig foxtrot. Jag hamnar efter två månader på avdelning helvetet bland de andra levande döda. Vi håller varandra om axlarna och går i led genom korridoren. Ur högtalarna Wolfgang Amadeus Mozarts Requiem. Så här dåligt har jag aldrig tidigare mått. En kvinnlig skötare försöker förgäves att dölja sin starka ångest. Doktor Knorr med sin spelade medkänsla och vänlighet, och sitt plötsliga arroganta godtycke, som får hela avdelningen att blixtra till av en bottenlös förtvivlan och fasa. Alla patienternas förvirrade tankeverksamheter kretsar kring självmord. Det finns inget annat sätt att komma ur den konstanta och outhärdliga tortyren. Det finns inte lugn och ro någonstans, ingenstans där man kan få ett andrum i det kaos som dikterar villkoren. Man är slut som människa och nu ligger den där kvinnliga skötaren och skakar av panikångest på golvet vilket genererar att 5 stycken patienter sitter och skriker rakt ut i TV-rummet. Det är synd om människorna som Strindberg konstaterade. Ja här på avdelningen är det verkligen synd om dem. Man vill komma hem men vart ligger det? Har man överhuvudtaget någonsin i sitt jävla liv upplevt någon kärlek, trygghet och stabilitet?
Det terroriserande psykostillståndet som det inte går att vara i. Personalens stress och oförmåga att hantera situationen av skräck, fasa, surrealism, panik och akut förtvivlan. Helvetets nionde krets. Dante Alighieri. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Är det ett straff som varar för evigt? Jag får så mycket antipsykotisk medicin så att allt blir ännu värre. Skulle få träffa en psykolog men jag har mist talförmågan. Sverige är ett bra land hävdade Olof Palme som brutalt mördades i vintras. Den förödmjukade människan. Den schizofrena människan. Det är så påfrestande att ständigt vara i ett desperat skarpt läge. Doktorns dåliga samvete som genererar en fruktansvärd vrede gentemot mot oss de sjukaste patienterna. Psykiskt rubbade personer på TV. Sverige en perfekt grogrund för psykisk sjukdom. Det blir ett stort slagsmål angående vad vi ska se på TV. I programmet talas det om kärlek. Jag har inte en aning om vad kärlek är för någonting. Har inget minne av det. De uppblåsta högfärdiga människorna är så små så små. Såna kan man bara bemöta med våld. Jag försöker att tala med en manlig ung skötare men jag märker hur rädd han är. Kan vem som helst få anställning på en psykiatrisk klinik? En äldre kvinnlig skötare står och skriker otrevliga saker åt mig på mitt rum utan anledning. Jag är på väg att ha ihjäl henne och jag stoppas in i en isoleringscell efter en kraftigt lugnande spruta. Mitt liv är ett brutalt snurrande kaos från början till slut. Några dagar senare sitter jag tillsammans med en nyligen inlagd ung tjej. Hon är den första riktiga människa jag har träffat på flera år. Hon berättar om sitt liv uppväxt i en väldigt sjuk och dysfunktionell familj i vilken hennes pappa hade utnyttjat henne sexuellt i många år. Nu ligger hon inne för bipolär mani och gränspsykos. Jag skriver på en lapp att jag inte kan prata på grund av medicineringen. Jag skriver att jag är väldigt sjuk och trött på att leva. Hon ger mig en kram och går in på sitt rum. Stark och glad ska man vara för att passa in och bli accepterad i samhället. Precis det som jag inte är. Man kan se psykiatrin som en sorts soptipp där det värdelösa skräpet hamnar. Man är ingen och ingenting älskad av ingen, ratad och bortsorterad, hånad och den som väcker mest skräck och förvirring. Man måste sluta sky?la på sin omgivning och på omständigheterna. Man är en nolla och en loser helt enkelt med de felaktiga generna. På en permission ställer jag mig framför ett godståg. Allting blir ljust och kärlek strömmar.