Talgoxen visslar i en ton som sträcker sig uppåt,
Ett skärande skutt i den svala luften.
"Kom ut", viskar den,
"Marken är mjuk igen."
Nu vill vinden smeka bort din trötthet,
Nu vill solen sila genom dina kalla händer,
Och jorden är redo,
Att bära dig på sina axlar.
Talgoxen visslar igen, envist kvittrande.
"Kom ut!" Sjunger den.
"Allt det tunga kan vänta."