(Texten är 'brandfarlig'
och läses därför
på egen risk)

Det finns två slags människor.
De vilka tror på en gud och de vilka inte
säger sig vara troende.

Undantag, de som säger att de 'inte vet',
men som samtidigt är fullt beredda att påstå
att de är troende om alternativet är fängelse eller döden.

Det finns religioner och politik.
Ibland samarbetar dessa ideologier.
Stundom är de varandra främmande.

Inte precis 'motsatser',
utan mera som i opposition till varandra,
om den ena är ledande.

Samtidigt bara 'vet',
en troende, det inte går
att besegra en idé.

Den 'lever vidare',
om än dess motståndare
söker som utplåna den.

Anders råkar vara en sådan människa
som gärna ifrågasätter företeelser. Som exempelvis religioner,
sekter, politiska idéer och opolitiska tankesätt.

Anders frågar sig exempelvis varför en del religiösa
eller politiska grupper anser att 'så ej troende'
utgör en fara, ett riskmoment.

Samt på frågan, stundom hotar med repressalier
eller i vilket fall döden, om den individen
vill påstå sig som 'ej vara med'.

Utan istället envisas med att vilja vara 'neutral part'.
Den som frågar är partisk och säger sig 'ha valt sida'.
Då det egentligen handlar om att vilja 'tillhöra segrarsidan'.

I 'det kommande kriget',
som i och för sig söker sig
en skådeplats stundom.

Men likt en civilisation eller en 'diktatur'
har en tendens att falla samman,
implodera av sin egen orimlighet.

Fast ibland händer det att idén aldrig
'bär frukt', utan likt en uppfinning,
'stannar på ritbordet'.

Om nu en idé är bärande
och även om den kommer att vara i 'tusende år',
dess dödsdom är given.

Den kommer ju att implodera.
Ligger värdet av dess möjliga livskraft i
att den åtminstone kommer att leva 'just där och då´?

En annan sak, ponera att någon religion eller politisk idé
'dödar alla sina motståndare'
och de enda kvarvarande kommer att vara 'de troende'.

Kommer de kvarstående då
att döda varandra, i övertygelsen om tesen
'Det kan finnas bara en'?

Hur ensam kommer den då att känna sig,
begår den då självmord, av insikten att den enda
som det går att 'bråka med' då är en själv?

En märklig sak är även den att om du
skulle hamna efter 'ett skeppsbrott',
på en ö utan andra levande polare.

Så försöker du sällan begå självmord,
utan gör i stort sett 'allt', för att överleva.
Ofta nog i tron att du skall kunna bli 'räddad'.

Inte av kannibaler eller pirater dock, utan av någon
du under andra omständigheter skulle komma på
den smått absurda idén att vilja kalla för en vän?