Vi är trötta, livet har gått förbi, tiden har passerat,
och vi ropade: "Åh tid, sakta ner! Åh liv, vänta!"
Men du saktade aldrig ner...

Vi släckte livets ljus, ljus efter ljus,
vi tröstade tiden – med tår efter tår efter tår...
efter tår...

Vad gav våra tårar oss? Vad tog de ifrån oss?
Vi blev äldre, och tiden fortsatte att rinna...

Var är människorna vi älskade?
De som älskade oss?
Vi behöver dem,
men vår hårda tid skilde oss åt...
och gjorde oss till främlingar.

Livets ekon svarade oss:
"Så många gånger letade du efter dem –
men de glömde dig, och inte ett ord kom från dem..."

Vi släckte livets ljus, ljus efter ljus,
våra tårar – vad gav de oss? Vad tog de ifrån oss?
Vi höll ut...
och tiden bara fortsatte.

Denna märkliga värld – den lurar oss,
den frestar oss, gång på gång...
Den för oss mot illusioner,
och kastar oss tillbaka, igen och igen...

Vi blev rädda för vinden –
vi blev som trötta grenar...
Och blomman som brukade glädja människor –
blev ledsen, och förlorade sin färg...

Vi släckte livets ljus, ljus efter ljus,
vi tröstade tiden med tårar... tårar...
Våra tårar – vad gav de oss? Vad tog de ifrån oss?
Vi är trötta... och tiden har passerat...