Jag har märkt med mig själv att ...
det finns alltid en sista hållplats för allting

alla så kallade "beslut" man tar som kan gälla att sluta med nånting ... eller börja med nånting ... eller bli bättre ... eller förändra nånting ... vad som helst

som man stångat sig blodig med och om och om igen misslyckas med

tricket är att hålla på ... fortsätta misslyckas om och om igen ...
trots att det är den till synes ultimata definitionen av idioti och nog under vägen kommer få dig att ställa frågan om detta (livet) överhuvudtaget är värt att fortsätta hålla på med ...

ignorera ignorera

för en dag så är den bara där ... dagen då beslutet som under alla andra misslyckanden känts som ett jävla krig i pissig motvind och med hela den samlade världen som motståndare ... en dag känns det bara plötsligt annorlunda ... som en lättsam bris som smeker längs med din själ och det är inte längre ens något beslut du måste ta ... inget du måste lova dig själv att anstränga dig i ...

det bara är den naturliga självklara versionen av du ... nu