allas söner och döttrar spelar upp sina liv där bakom duken på biograferna. de som inte är söner eller döttrar gör likadant. alla är med och ingen lämnas åt slumpen som sprider lögner i foajén. bortanför en uppretad gräns håller samtiden en liten flicka i handen som rovlystet blänger på godisapparaten. ingen har fått någon biljett och alla är med (redan skrivit det). neonskyltar utanför biograferna svär på latin och ställer redan besvarade följdfrågor till hastigt förbipasserande flockdjur. när så föreställningen är slutkörd och alla söner och döttrar och de som inte är söner och döttrar skall välla ut ur salongen (läs välla ut ur sig själva) är det så evidens för en samtidigt ovanligt tysk och bakåtblickande minut.