Jag var en glad, skulle kanske kunna säga lycklig pojke på lågstadiet. Spelade fotboll, byggde lego, bytte frimärken, läste Tintin och lyssnade på ABBA. Min bäste kompis Per Arvinder hade så mycket kul och pappa och jag var i Gambia. Storasyskonen älskade mig och mamma var snäll. Vi satte inne i skogen på Stora Stenen och kände oss som kungar.

Natten mot min elfte födelsedag den 5 maj 1976 så tar min pappa Ingemar livet av sig.
Det blir naturligtvis inte något kalas, utan försommarvärmen övergår i ett ruskigt kallt mörker och fåglarna slutar att sjunga. Någon krishantering och och sorgeprocess kommer inte till stånd utan jag måste klara av krisen själv vilket jag naturligtvis inte gör. Vi flyttar snett över gatan till ett mindre radhus och mamma är mycket märkligt glad och uppsluppen. Hon måste vara traumatiserad.

Pratar om pappas död gör vi inte för det är passerat och tillhör det förgångna. För att kunna hantera den absurda och bisarra situationen som kommer jag på knepet att man bara kan helt enkelt stänga av jobbiga känslor och tankar. Jag förtränger, kapslar in och locket på som någonting väldigt skönt och alldeles självklart. Jag vill inte vara med i verkligheten och det är den som jag stänger av och jag försöker övertyga mig själv och min omgivning att allting är OK. Så småningom dyker en underlig figur in i bilden som heter Björn.

Han och mamma blir förälskade och när hon och jag är bortresta så flyttar Björn in hos oss på eget initiativ utan att fråga om lov och plötsligt så bor han hos oss. Jag flyr in i rockmusiken och mår konstigt i en känsla av overklighet. Mamma är euforisk och liksom frälst och salig. En kväll i mitten av juli ser jag skräckfilmen Frankensteins monster med konsekvensen att jag är väldigt rädd när jag ska gå och lägga mig. Jag tassar bort till mammas och Björns sovrum och knackar på och Björn rusar upp, tar mig hårt i armen och utbrister: DU SKA LÅTA MIG OCH DIN MAMMA VARA IFRED!!! DU FÅR SKYLLA DIG SJÄLV SOM SÅG FILMEN!!! Varvid han drar mig i armen till mitt rum. Mamma reagerar inte överhuvudtaget utan någon som helst medkänsla och modersinstinkt. Vad är det med människan?

Det är nu som jag kapar av kontakten med verkligheten och går in i dimman. Björn mobbar mig hårt fler gånger under sommaren. Jag stänger av, förtränger, kapslar in och locket på. Traumatiserad blir jag en clown, en positiv och rolig kille. Värst är mörkret och tystnaden när jag ska sova för den kan jag inte distrahera bort och förtränga. Jag spelar glad och välmående precis som alla vill att jag ska vara.
Känner mig konstig i huvudet och vräker på hårdrocksbandet KISS på högsta volym.

När det har fått 9 månader i mars 1977 så struntar jag i att gå till skolan och cyklar över stan till den gamla delen av sjukhuset där jag föddes. Jag går omkring hela förmiddagen och tittar på läkare, personal och patienter. Jag söker mitt ursprung och trygghet. På vägen hem på cykelbron över motorvägen så säger jag högt som ett mantra: DET KOMMER ATT GÅ DÅLIGT FÖR MIG NÄR JAG ÄR VUXEN! DET KOMMER ATT GÅ DÅLIGT FÖR MIG NÄR JAG ÄR VUXEN! Jag säger ingenting till mamma och Björn. Jag säger överhuvudtaget ingenting till någon hur jag faktiskt mår. Det ordnar sig.

Åren går med samma strategi och situation. Stänger in mig på mitt rum och låter musiken ta mig in i andra dimensioner. När jag är 17 år gammal och hemmasittare så börjar de gränspsykotiska tendenser. Jag förnekar skarpt för både mig själv och min omgivning att jag har problem. Sen blir allting bara värre från år till år. Drabbas även av bipolär sjukdom när jag är 19 år gammal vilket gör allt värre.

Mamma är en känslomässigt avstängd hushållsrobot besatt av att tro att Gud ska ordna allting. I hela min omgivning råder en sjuk positivism och optimism. Det löser sig alltid och en kärlek och medkänsla som ligger i koma. Mamma kastar ut mig i september 1984 när jag är 19 år gammal. Jag är inte alls flygfärdig och redo för ett eget boende.

Sitter och lyssnar på musik i min lägenhet och blir alltmer sjuk: The Stooges, The Smiths, Eurythmics, The Cure och Joy Division.
I början av september 1986 så kommer det psykotiska sammanbrottet. Det som är 100 gånger värre än allt negativt som jag har varit med om i mitt liv. Det varar i ett år som känns som en evighet. En konstant skräck och fasa surrealism fullständigt outhärdligt. Men inte alls konstigt med tanke hur jag hade det i 10 år från och med min pappas självmord. Ta hand om era krisande barn. Älska dem med en överjordisk intensitet och styrka. Låt dem inte falla fritt ned i helvetets avgrund. Älska dem.