Mörkret är ingenting att vara rädd för, 

Mina virriga ögon spanar uppmärksamt ut i mörkret,

de faror som kan komma att titta fram, likt en karusell snurrar jag.

Min mun blir torr likt att äta en näve mjöl rakt ur påsen, jag slår av.

Det är alltid insidan som räknas.

Det som kommer fram under täcket,

det som jag gömt mig under i flera timmar,

och nu finns det ingen jävla ro,

för rädslan kan ju aldig få vinna,

eller?